”Inte det? Nå! hvilkendera tycker du mera om?”
”Hvilken fråga! Var det ej ditt öppna, kärleksfulla väsende jag först fäste mig vid? är det ej derföre jag älskat dig?”
”Kanske! det är godt! men tro ej att Rudolph är sådan han synes, i hans bröst lågar nog kärlek till allt godt och stort, allt ädelt och skönt. Sådan var han som gosse och jag tror ej att hans sinnelag se’n dess förändrat sig.”
Hvarföre rodnade Elisabeth vid dessa ord? Ack! en aning sade henne, att hennes makes vän ej var den samme som förr, och denna aning spred en viss oro i hennes hjerta; dock teg hon dermed och sade endast: ”Möjligt!”
Rudolph Berg.
Haf tack! min räddare och vän,
Vi träffas väl en gång igen!
Anonym.
Rudolph Berg var född i H.... Hans fader var en förmögen handlande derstädes, och den ende sonen utgjorde hans stolthet och glädje. Tidigt blefven moderlös, var han lemnad utan all närmare tillsyn, ty fadren, upptagen af sina affärer, kunde blott sällan egna sonen någon uppmärksamhet. Detta, i förening med fadrens nästan klemande ömhet och eftergifvenhet för alla hans nycker, gjorde, att han redan som gosse var häftig och vild, men dyster, tyst och sluten. Likväl var hans hjerta godt, han var slösande gifmild, och för hvarje lidande hade han tröst och råd, men aldrig sågs, ens i späda år, en tår i hans mörka öga. Det var ett slags behof hos honom att göra godt, men denna godhet förlorade sitt värde genom den köld, med hvilken den utöfvades. Hans kamrater och jemnåriga drogo sig undan för den ”stolta, högmodiga pojken,” som de kallade honom, och aldrig sågs han deltaga i deras allmänna lekar på fristunderna. Likväl må man ej tro, att han var likgiltig för sin ålders fröjder; tvärtom njöt han dem mera och oftare än någon af sina jemnåriga, ehuru för det mesta ensam. Ingen pojke i hela nejden var så snäll skridskolöpare, eller klef så vågsamt efter fågelbon i de högsta trän och åkte i så svindlande fart kälke nedför de högsta berg och backar. Dessa ofta farliga färder gjorde, att hans kropp blef stark och härdad, van vid köld och värma.
Invid hans faders stora, prägtiga stenhus, stod ett litet, obetydligt af träd, som egdes af en fattig, men hederlig handtverkare, vid namn Lindmark. Också han egde blott en enda son, hans största skatt, hans ögonsten, den han ville uppfostra till något annat än handtverkare. Han ville ej, att hans enda barn skulle känna det armod, som ofta blir den idoga arbetarens lott på hans ålderdom, se’n yngre och skickligare medtäflare uppstått och bemägtigat sig all arbetsförtjenst. För dessa olycklige gamle, om de icke lyckats spara något ihop från yngre åren, återstår endast brist och fattigdom, och mången gång få de händer, som förr varit idoga, tvina bort i elände. Lyckligtvis äro de fall sällsynta i vårt land, då de fattiga drifvas ända till hunger; men också nödgas mången, som i sin ungdom varit idog och skicklig, på sin ålderdom lida brist och nöd utan eget förvållande. Kunde det icke vara annorlunda? I vårt land hafva snart alla stånd pensionskassor; månne ej en sådan äfven kunde och borde inrättas till hjelp för de handtverkare och arbetare, hvilka genom olyckshändelser, eller eljest utan egen medverkan råkat i brist? Eller skola så många nyttiga samhällsmedlemmar ännu framdeles dö i fattigdom, för det deras bemedlade kamrater vilja lefva i öfverflöd och pragt? Ja pragt! ty till den grad har fåfängan och öfverflödet gripit kring sig i vårt land, särdeles bland borgare- och handtverksklasserna. Vi vilja hoppas, att vår tid, så upplyst och varm för det rätta, skall afhjelpa äfven detta missförhållande.