Det finnes stunder i ett menniskolif, då en ond genius synes styra hennes handlingar alltid till det värsta, ehuru rena motiverna äfven kunna vara; huru många gången får man ej bittert begråta en handling, begången under dylika olyckliga stunder! Ofta, ja många år sednare, påminde sig Leonhard det steg, han tog i denna stund, och han — ångrade. En kyss, hvad är den? ett hastigt öfvergående något, ett ting som inga spår qvarlemnar. Och ändå, ändå! hvarför denna darrning i hjertat? dessa nedslagna ögon? denna glödande rodnad på kinderna? dessa brännande läppar? och framför allt, hvarföre denna trånad, detta outplånliga minne, så farligt, så förledande? Man känner ej den eld, kyssen eger, blott att den lefver der, och verkar, ofta förstörande. Kyssen är en ande, så liten och dock så stor, så mägtig!
Med nedslagna ögon slet sig Elisabeth från Rudolph och ilade skakad och sökande skydd hos sin make, vid hvars bröst hon gömde sitt blossande ansigte. Leonhard upplyftade leende hennes hufvud och såg med förvåning några klara tårar glimma på den nu bleka kinden. Han kysste ömt bort dem och sade vänligt: ”Tag din guitarre och sjung en liten sång för oss.”
Hon gjorde det, och under sången lugnades hennes oroliga sinne. Tonerna blefvo allt högre och klarare, hon glömde allt och alla och lefde blott i sången. Betagen lyssnade Leonhard, och Rudolph satt drömmande med pannan lutad i handen och armen stödd mot divanens kuddar, under det blicken, mörk och forskande, var fästad vid sångerskan.
De voro så olika, dessa begge män. Leonhard var ljus och glad och hans vackra, öppna anlete och lätta, flärdfria väsende ingaf förtroende och vänskap; det fanns någonting oemotståndligt tilldragande hos honom, något som gjorde, att man genast fann sig väl och hemmastadd i hans närhet. Dessutom strålade hans stora, mörkblå ögon af så mycken godhet, och redbarheten hade tryckt sin stämpel på den höga, skönt formade pannan, lätt beskuggad af ljusbruna lockar. Rudolphs drag deremot voro mörka och dystra, det kolsvarta, glänsande håret föll rakt och stripigt ner för en oftast rynkad panna, som, ehuru ovanligt hvit och fin, dock bar ett omisskänneligt drag af djerfhet och trots. Samma uttryck uppenbarade sig äfven i linierna kring den hårdt tilldragna munnen, i den romerska näsans böjning och i hela hållningen af den höga, raska, ehuru smärta gestalten. Ögonen voro svarta och glödande och den blick af hat, förakt eller kärlek, som utgick ifrån dem, måste oemotståndligt träffa sitt föremål. Hela väsendet, ehuru fullkomligt flärdfritt, förblef kallt och fremmande, en viss frånstötande stolthet var grunddraget deri.
Men nu tycktes hans väsende upptinas, det syntes som om isen i hans hjerta bortsmält i Leonhards och Elisabeths närvaro och när hon slutat sången och glad och upprymd språkade med de båda vännerna, deltog han muntert i samtalet. Då han efter slutad qvällsvard tog god natt, utbad han sig tillstånd att få anse sig som en medlem af deras familj, och på Leonhards svar, att han skulle vara hemmastadd hos dem, sade han skämtande:
”Tack! men om jag trifdes här så väl, att jag skulle alla dagar återvända?”
”Så mycket bättre!”
”Måtte du aldrig tycka annorlunda!” med dessa ord gick han.
”Nå hvad tyckte du om Rudolph?” frågade Leonhard sin maka se’n de blifvit allena.
”Han såg ståtlig ut, men det låg en köld i hans väsende som jag ej tyckte om. Inte liknade han dig.”