”Vår bekantskap är redan gjord,” sade Rudolph i det han kastade en blick af belåtenhet och nöje på Elisabeth. ”Din fru var den första, som välkomnade mig i detta hus.”
”Var hon det? Det gläder mig; men I fån ej kalla hvarandra vid ett så fremmande namn. ”Du” är ett så vackert ord och för min skull, som I båda älsken, skolen I kalla hvarandra så.”
”Gerna!” sade Elisabeth och räckte Rudolph handen. Han tog den och tryckte den stum till sina läppar.
”Elisabeth, du måste ge honom en kyss!” sade Leonhard vänligt. ”Du- och välkomst-kyssen.”
Elisabeth rodnade djupt. ”O Leonhard,” sade hon, ”fordra ej detta!”
”Nej Leonhard, fordra ej denna uppoffring af din maka,” sade Rudolph ironiskt.
”Uppoffring! Hvarföre skulle det vara en uppoffring af henne?”
”Emedan hon då måste kufva den motvilja jag tyckes ingifva henne.”
”O säg icke så!” inföll Elisabeth hastigt. ”Rudolph inger mig ingen motvilja.”
”Jag tror det, och om så är, så kyss honom då,” och Leonhard lade sjelf sin maka i vännens armar.