”Jag är er väns maka,” sade denna rodnande af förlägenhet, ”och han har ofta nämnt ert namn för mig. Det fägnar mig att se er; välkommen till oss!” och med oefterhärmligt behag räckte hon honom handen, den han vördnadsfullt kysste.
”Min man är nog hemma,” sade Elisabeth efter en pauss, ”var god och stig in!” och hon öppnade en dörr, tecknande åt gästen att följa sig.
Han efterkom dock icke uppmaningen, utan sade: ”det ser så trefligt ut här inne, får jag ej stanna här och invänta Leonhard? Om jag spår rätt, så kan han icke dröja länge härifrån.”
Tonen, hvarmed dessa ord yttrades, var fullkomligt enkel och naturlig, den innehöll intet galanteri eller smicker; utan tycktes vara hjertats språk. Derföre svarade Elisabeth gladt och eget: ”Gör som ni behagar och var hemmastadd hos oss.”
Sedan ringde hon och bad den inträdande pigan hemta ljus och tillsäga handelsmannen, att hon ville tala vid honom, men icke nämna ett ord om den fremmande; det skulle bli en surpris för Leonhard. Glad inträdde denne efter ett par minuter.
”Nå! hvad vill du min lilla rara gumma?” frågade han utan att varseblifva vännen.
”Hon ville bevisa, att du är den lyckligaste menniska på jorden,” sade denne uppstigande och framträdande.
”Rudolph!” utbrast Leonhard och tryckte varmt vännen till sitt redliga, trofasta bröst. ”Så är du då här, välkommen till mitt hem! måtte du alltid anse det som ditt eget, och icke vantrifvas här.”
”Sörj icke derföre,” sade Rudolph tryckande hans hand, ”jag sköter nog min egen trefnad; dessutom finner jag mig re’n så hemmastadd här, att det är en lust åt.”
”Gör du? Nå det var godt! Elisabeth se här min vän, som jag så ofta omtalat.”