Men om Ferdinand stundom hos sin fosterfar fann sträfhet och missnöje, såg han deremot endast kärlek och välvilja hos hans dotter. En innerlig vänskap förenade de båda kusinerna och i Elisabeths bifall fann han alltid uppmuntran i sina studier. Hans största glädje var, då hon med klappande hjerta och en hög rodnad af deltagande på de sammetslena kinderna, lyssnade till hans berättelser ur Roms och Greklands historia, eller då han talade om Trojas fall eller Israeliternes storhet. Huru lycklig var han ej att, då de ströfvade vida omkring, ute bland skärgårdens skogbevuxna holmar, kunna, vid hennes frågor om blommor och gräs, nämna deras namn och beskrifva deras egenskaper, eller, då de en stjernljus afton sutto tillsammans vid något fönster och beskådade den klara himmelen, kunna säga henne hvad dessa ljusbilder hette, och beskrifva deras eviga vandring på sina strålande banor. Detta var hans stolthet och glädje, och huru belönade ej Elisabeths tacksamhet hans möda och ansträngningar. Så lefde de lyckliga tillsammans ända till den tid, då Leonhards och Elisabeths böjelse för hvarandra blef mera märkbar; då på en gång blef Ferdinand förändrad. Hans lynne, förut allvarsamt, blef nu dystert och tungt, och var han fåordig förr, blef han nu stumm och sluten, ehuru alltid lika vänlig och öm mot Elisabeth; och då hon blyg förtrodde honom sin kärlek till Leonhard, önskade han henne varmt lycka och sällhet, och sade många ord af beröm öfver den, hennes hjerta utvalt, hvilket var en stor fröjd för Elisabeth. På hennes bröllop var han äfven, men straxt derefter for han till Helsingfors för att fullborda sina studier och derefter taga kandidatexamen. På flere månader erfor man i hemmet ingenting om honom; blott ett dunkelt rykte sade, att han fallit i händerna på de så olika bedömda pietisterna, hvilka i Sverige benämnas med det så betecknande namnet läsare; men på länge kom ej en rad ifrån honom. Sluteligen fingo de genom tidningarne erfara, att han blifvit prestvigd i Åbo och förordnad till adjunkt i ett pastorat långt upp i Österbotten. Vid samma tid erhöll äfven fosterfadren ett bref, deri han skref, att han nu först rätt begrep sin kallelse och det fåfängliga i hans fordna sträfvande, och att han derföre öfvergifvit planen att blifva magister och doktor, hvarföre han nu ofördröjligen egnat sig åt det andeliga ståndet, såsom det enda hugsvalande i vår syndbelastade verld. Likväl tackade han innerligt sin farbror för all hans välvilja och ömhet, nedkallande himmelens välsignelse öfver honom, men tillika afsägande sig för framtiden allt vidare understöd, sägande sig äga nog af sin tjenst. Djupt upprördes den gamle mannen af detta bref, det sista han erhöll, och vid sin död skänkte han honom en ansenlig del af sin förmögenhet. Sex år hade förflutit utan att Elisabeth och Leonhard haft någon underrättelse från Ferdinand, då han en vacker dag sågs lifslefvande inträda till dem. Han hade blifvit utnämnd till kapellan i närgränsande socken. Sedan den första glädjen var öfver, sågo de med förvåning den härjning tiden åstadkommit hos honom. Han var ännu icke fullt tretio år och såg ut att vara nära femtio. Det ljusa håret var gråsprängdt och glest, gestalten framåt böjd, en skär rodnad lågade stundom på den insjunkna kinden, och de blåa ögonen glänste ofta matta och glasartade. För öfrigt var hans väsende mildt och vänligt, ehuru allvarligt, utan spår af denna fördömmande stränghet, eller det proselytmakeri, hvarföre hans likar voro och ännu äro, fast ofta orätt, beskyllda. Ett halft år hade han nu åter vistats i deras granskap och under denna tid sällan besökt dem, men hvarje gång, som det syntes, med allt större tillgifvenhet i sitt hjerta, allt ömmare i sitt väsende.
Ännu med några ord vilje vi redogöra för den fjerde personen i sällskapet. Virginia Holmén var en tredje brors dotter och således kusin till Ferdinand och Elisabeth, och blott två år yngre än den sistnämnda, hennes käraste lekkamrat och vän. För Virginia var Elisabeth ett non plus ultra af qvinlig fullkomlighet och hennes mönster och förtrogna i allt. Det var icke allenast denna svärmande, lätt öfvergående tillgifvenhet, man erfar vid tjugu år, det var den djupa, sanna och afundsfria beundran man skänker en rikt lottad varelse, hvilken man känner sig vida underlägsen och dock af allt sitt hjerta älskar. Virginias föräldrar voro, ehuru välmående, ej rika, hvilket hade hindrat dem att ge annat än en huslig uppfostran åt sina många barn. Af Elisabeth hade Virginia lärt sjunga och litet musik, samt rita och finare handarbeten, dessa små insigter, så vackra och nyttiga för ett fruntimmer; och som hon hade lust och fallenhet, hade hon gått rätt långt i allt detta. Sådan var Virginia, föröfrigt en täck brunett med blixtrande bruna ögon, af en stolt hållning och en smärt, yppig vext. Hennes hjerta var godt och oförderfvadt, hennes väsende flärdlöst, men bestämdt, och en ovanlig trofasthet låg i botten af hennes själ. Hon var en af dessa varelser, mägtiga af en djup och oföränderlig kärlek, som, om den krossades, kunde lida och dö, men icke byta kärlek i hat, icke larma och klaga, utan blott bedja tyst för dem hon älskade och se’n gå bort.
En ny person.
”Hvem skulle min herre vara?”
Åter var det afton, fastän några veckor sednare, än den förr beskrifna. Snön låg ännu qvar, ehuru det led mot våren, och den mörka himmelen lät störtbad af regn nedfalla öfver jorden för att rena den till dess blifvande skönhet.
Vi införa åter läsaren i samma rum som förra gången och finna der Elisabeth knäböjande framför vaggan, der hennes späda dotter låg, orolig och gråtande. Med ömma ord och smekningar sökte hon tysta den lilla, som säkrast lugnades, då modren med en ovanligt klangfull och vacker stämma sjöng Runebergs vackra vaggvisa. Om en stund inslumrade barnet, och då modren såg, att hon hvilade lugnt, steg hon sakta upp från sin knäböjande ställning och satte sig i soffan, fattande ett arbete som låg framme. Men snart slöto sig äfven hennes ögon, arbetet nedföll på mattan vid hennes fötter och hon insomnade. Hon hade vakat mycket under de föregående nätterne och sof tungt, med hufvudet tillbakaböjdt mot divanens dynor och hvilande öfver ena armen. Det utsöktaste koketteri hade ej kunnat gifva henne en behagligare ställning. Den svarta klädningen nedföll i djupa veck kring den smärta, fina gestalten och dolde till hälften de små, i karmosinröda sammetstofflor instuckna fötterna; den hvita musslinshalsduken hade halkat ned för axlarne och öfver den runda, välformade alabasternacken böljade det nu upplösta gullgula, lockiga håret i yppig rikhet. Värman i rummet hade spridt en högre färg än vanligt öfver de lena kinderna och sömnen hade förtagit detta drag af oro, som en stund förut sväfvade öfver hennes anlete, och i stället gifvit det ett uttryck af oändlig mildhet och ljufhet. Hela den hulda gestalten, upplyst af det matta lampskenet, såg fée-lik ut.
Väl en timma hade hon slumrat så, då dörren öppnades och en mansperson inträdde. Det var en hög, stolt figur, med ett mörkt och dystert anlete. Förvånad och tvekande blickade fremlingen kring rummet och varseblef den sköna slumrerskan. Han tog några steg framåt, men stadnade, betagen af den herrliga synen; efter några minuter hemtade han sig dock och ämnade återvända, då Elisabeth i samma ögonblick vaknade, rätade på sig och uppslog ögonen. Häftigt spratt hon till, i det hon till hälften reste sig, en hög rodnad flög öfver hennes ansigte och hon stirrade häpen på fremlingen. Denne, som tydligt läste frågorna: ”hvem är ni?” och ”hvad vill ni?” i hennes blick, framträdde ett par steg och sade leende:
”Jag ber om ursägt för min ofrivilliga förbrytelse! Mitt namn är Berg och, såsom nyss anländ till denna min blifvande vistelse-ort, skyndade jag att genast uppsöka en gammal vän, handelsman Lindmark och blef af en domestik visad hit, — — men kanske herr Lindmark ej är hemma?”
Elisabeth, som af hans föregående tal hört endast namnet, sprang upp och utropade utan besinning med glädjestrålande blick: ”Berg! Rudolph Berg?”
”Ja!” sade fremlingen gladt, ”så är mitt namn och om jag icke bedrager mig, ser jag nu framför mig Elisabeth Lindmark?”