”Godt eller illa?”
”Kära Elisabeth! du vet att jag ej är af dem, som finna ett nöje i att utsprida historier, de der börjas med orden: ”det säges” eller ”man berättar,” ej heller tror jag synnerligen på dem; likväl kan jag sanningsenligt säga, att de rykten, jag hört om Berg, äro långtifrån fördelaktiga, — ursägta bror Lindmark, blif ej ledsen, jag berättar ju endast hvad som säges — det förljudes nemligen, att han varit förlofvad med en ung intagande flicka, hvilken han mycket älskat, men åter helt plötsligt, utan orsak, övergifvit, och tros nu vara förlofvad med en annan.”
”Det är icke sannt!” utbrast ifrigt Leonhard. ”Rudolph är ej sådan, jag känner honom bättre.”
”Och vore det än sannt,” sade Virginia, ”hvad mer! då vore han ju endast lik alla andra, alla karlar åtminstone.”
”Icke alla,” inföll Elisabeth; ”det finnes kärleksfulla, trofasta karlar, ja Virginia, skaka ej så ditt vackra hufvud. Jag vet, att de finnas, men de finnas också, som ej anse för något brott att bedraga ett hjerta, som tillhör dem, de finnas som med kall blod krossa en arm qvinnas hela jordiska glädje och frid, förspilla hennes sällhet, hennes väl och kanske ändå dertill triumfera. Dessa äro lumpna, lågtänkta varelser, huru högt de äfven må stå i verldens ögon, och jag för min del kan icke annat än afsky och förakta dem.”
”Elisabeth, säg icke så,” sade Ferdinand mildt; ”vi skola icke dömma, endast beklaga de vilseförda, ty de straffas nog redan derigenom, att de ingen lycka kunna finna på jorden. Derföre skola vi lemna domen åt Honom, som den tillhör.”
”Icke vill jag dömma dem,” sade Elisabeth ödmjukt, ”ty hvad vet den, som aldrig blifvit pröfvad; kanske skulle jag under samma förhållanden icke varit bättre. Jag ville endast säga, att jag ogillar dem.”
Hon tystnade och de andra äfven. Virginia hade fattat guitarrn, som låg på soffan, och med mild, behaglig stämma sjöng hon en af Runebergs sånger, hvilkas toner aldrig skola bli fremmande för Finska hjertan. Vi vilja emedlertid upplysa våra läsare om det förhållande, hvari dessa personer stå till hvarandra och litet närmare skärskåda dem.
Leonhard Lindmark var en obemedlad yngling, då han för nära tolf år sedan ankom till ... och blef antagen som bokhållare på ett rikt handelskontor derstädes. Hans flärdlösa väsende och stränga redlighet, hans ordningssinne och vana vid affärer gjorde, att han inom några år så lyckades vinna sin patrons förtroende, att denne ingenting företog sig utan att rådgöra med den unge kontoristen; och mångengång uppsteg i den hederliga patronens hjerta den önskan att en gång få kalla den unge mannen son, och att i så skickliga händer få öfverlemna sin kära handel och den förmögenhet, som var hans eget verk. Försynen tycktes äfven gynna denna hans önskan, ty med hvarje år närmades de hvarandra allt mera. Den unge Lindmark kände sig snart och för alltid fängslad af sin patrons enda barn, den vackra Elisabeth, som å sin sida fattade allt större tillgifvenhet för den behaglige ynglingen, och ett par år före sin död hade gamle Holmén den glädjen att se sin käraste förhoppning gå i fullbordan, då han med djup rörelse lade sin sextonåriga dotters hand i dens, hvilken hennes hjerta utvalt. Det unga paret lefde lyckligt hos sin fader, som öfverlemnat hela sin handel åt mågen och nu i stillhet tillbragte de sista åren af sin verksamma lefnad, tills han efter få år följde sin maka i grafven, välsignande sina barn, dem han lemnade djupt bedröfvade öfver hans bortgång. Sedan den första sorgen var öfver, tröstade sig dock den fader- och moderlösa. I sin makes rika kärlek fann hon en ersättning för alla förluster, och snart såg hon sig äfven omgifven af barn, som i ett lyckligt hem utgöra solen och glädjen i lifvet. Så hade nu sex år förflutit, se’n deras förening och hvarje dag hade endast fört dem närmare hvarandra, i det den lärt dem bättre känna det djup af kärlek, deras hjertan ägde och allt bättre uppskatta hvarandras goda egenskaper. De syntes nu så oskiljaktigt, så fast förenade, att intet kunde slita dem från hvarandra, och dock var pröfningens stund icke ännu slagen.
Den unge mannen, vi kallat Ferdinand, var kusin till Elisabeth. Från späda år fader- och moderlös och dertill utan alla medel lemnad ensam i verlden, blef han upptagen af sin farbror, Elisabeths far, och jemte henne uppfostrad. Tidigt visade han dock afgjord böjelse för studier och afsmak för handeln, till hvilket han var ämnad, och detta, i förening med hans allvarsamma och tysta lynne, gjorde, att en viss köld mot honom uppsteg i farbrodrens bröst, hvilken köld han dock — vi måste till hans beröm säga det — så mycket i hans förmåga stod, sökte dölja, ehuru det ej alltid lyckades. Ack, han hade icke hyst något agg till honom, om han vetat, att i djupet af ynglingens hjerta bodde en stolt, men tillika ödmjuk ande, som lät honom bittert känna hans beroende ställning, och som tidigt uppväckte hos honom en brinnande håg att genom eget arbete komma fort i verlden. Holmén deremot såg i hans sträfvande blott trotsighet och motsägelseanda, ty han förmådde ej begripa, att någon kunde finnas, som icke älskade handeln, detta hans lifs lif. Dock lät han brorsonen fritt följa sin böjelse och sparade intet, som kunde underlätta hans studier.