”Ja, och här skrifver han, att det mycket gläder honom att komma på samma ort som jag, och att han hoppas att få anse mitt hem som sitt eget, och dig, min egen gumma, som sin syster; hvad säger du dertill?”

”Hvad annat än ett hjertligt ja! Du vet ju Leonhard, att dina vänner äro mina, skulle jag då ej med glädje omfatta denne, den käraste af dem alla?”

”Tack du goda! Lyckönsken mig mina vänner att få till samma stad en af mina barndoms lekkamrater, den bästa vän jag eger.”

”Elisabeth undantagen, hoppas jag dock,” sade Virginia leende. ”Skulle jag vara som hon, blefve jag svartsjuk.”

”Det skulle sannerligen ej löna sig,” sade denna med lekfullt trotsig ton.

”Huru! hvad hör jag? sätter du så föga värde på din mans kärlek?”

”Ja ty hon är säker att alltid äga den,” sade Leonhard leende. ”Men det ser ut som I ej viljen lyckönska mig; Ferdinand, du har ännu ej sagt ett ord, känner du Berg?”

”Till ryktet, icke personligen.”

”Nå hvad säger ryktet om honom?”

”Mycket.”