”O nej, nej! inte det. Men säg mig nu hvar ni träffats, Virginia och du?”
”Nå ändteligen” inföll denna, ”har du ett minne äfven för mig; men så är det, när Ferdinand är närvarande, så bör ingen vänta sig att bli ihågkommen af Elisabeth; man bör ej ens hoppas att kunna täfla med honom.”
”Virginia, säg icke så!” sade Elisabeth leende med en tår i ögat, ”du vet att I ären mig båda kära, men Ferdinand är min broder, då du deremot är en barndomsvän.”
”Jag vet att ni vuxit upp under samma tak och att I älsken hvarandra som syskon, hvilket är alldeles som sig bör; tro derföre ej att jag annat än skämtade,” och hon kysste ömt väninnans ljusa panna.
”Virginia skulle väl ej heller på allvar vilja afundas den ringa skärf af tillgifvenhet, som blifvit min jordiska lott?” frågade Ferdinand vemodigt leende, och en djup saknad låg i rösten, hvarmed han uttalade dessa ord.
”Afundas! nej visst icke, men jag ville gerna dela Elisabeths tillgifvenhet.”
”Hvem vill förfoga öfver den utan min tillåtelse?” frågade härvid en munter stämma från dörrn och in trädde en ung, vacker karl, klädd i pels och galoscher.
”Pappa, pappa!” ropade barnen och sprungo fram till den nykomne. ”Har pappa bok åt mig, och häst åt mig, och russin och fikon och ...?”
”Jag glömde allt mina barn!” sade fadren med synbar glädje strålande i det öppna ansigtet, i det han med en viss otålighet kysste de små. ”Välkomna mina vänner, det passar bra att I ären här, så få vi alla dela denna glädje. Se här läs Elisabeth!” och han lade en tidning för sin maka, derpå räckande de båda gästerna hjertligt handen.
Med blicken följande det ställe, hennes man utvisat, förblef Elisabeth stum ett par minuter; derpå utbrast hon gladt: ”Rudolph Berg är utnämnd till borgmästare här!”