I ett enkelt, men smakfullt möbleradt rum, satt en ung qvinna vid den glada, trefliga brasan, och på golfvet vid hennes fötter lekte tvenne barn, en gosse och en flicka, två ljusalfer med gullgula, lockiga hufvuden; ett tredje helt spädt låg jollrande i modrens sköte. Hela denna tafla, upplyst af det klart flammande skenet från kakelugnen, såg glad och fridfull ut; de vackra barnen med sina lifliga åtbörder och modren med det ljufva leendet på sitt ungdomliga anlete, framställde en intagande målning af lif, helsa och lycka.
Dörren öppnades till rummet och tvenne personer inträdde. Den första var en ung, högväxt, smärt qvinna, den andra en ung, blek man, hvars drägt och allvarligt milda drag betecknade en andelig.
”Ferdinand! Virginia!” utbrast den unga modren gladt och räckte, utan att uppstiga, båda händerna åt de kärkomna gästerna, ”välkomna, välkomna!”
”Tack Elisabeth,” sade den unga mannen alfvarsamt, men vänligt, ”du är ensam, är din man ej hemma?”
”Nej, han gick bort på en stund, men nog är han snart tillbaka; dessutom är jag ej ensam, man har sällskap nog af dessa,” dermed kysste hon leende den bredvidstående dottrens hvita, höga panna.
”Det är sannt! och jag glömde nästan att helsa på er, lilla Helena och Otto,” sade mannen svagt leende, i det han ömt kysste de båda barnen och lät sin magra hand smekande halka öfver deras små hufvuden.
”Ack det vore icke under, om du skulle glömt dem, gode Ferdinand, då det är så många år du varit skild ifrån oss; dock Gud ske lof! att du nu åter är här.”
”Jag har ju varit här nära ett halft år redan.”
”Ja, men för mig förefaller det som skulle endast två dagar förflutit, sen du återvände från djupet af Österbotten, för att i nejden af denna vår kära födelsestad vara en mild och kärleksfull apostel.”
”Kanske för öfverseende, vill du säga, eller huru?”