”Den utan synd är, han kaste första stenen.”

Innehåll

Friden i hemmet.

”Förekomma icke innom detta hem de små stötar, rubbningar, rifningar, hastigheter, dumheter, försummelser, förluster, och hvad de allt heta; dessa andeliga musquitos, som med sina stygn förorsaka retnings oro, ledsnad, och som icke pläga för sina besök skona äfven de lyckligaste hem?”

Hemmet.

Det var en klar, men kall vinterafton. Månan sken i yppig glans på de snöbetäckta, smala gatorna i .... och taken stodo öfversållade af millioner diamanter, herrligt strålande i stjernljuset.

Ljus lyste det äfven i menniskornas boningar, särdeles ur några fönster; ett af de största och vackraste husen, beläget vid strandgatan, med utsigt åt den vackra, breda elfven. Det var en fridens boning, dit ännu ingen giftig Samum förstörande inträngt. Huset ägdes af en ung, förmögen handlande, sedan några år gift och bosatt i samma stad, och i hvars stilla boning vi för en stund vilja införa den gunstige läsaren.