”Låt oss resa hem! jag mår ej väl, som du ser.”
”Gerna! Men vi måste dröja en stund, tills jag skickat hem efter våra hästar.”
Rudolph framträdde och erböd sina. Med nöje blef detta tillbud antaget och de båda makarne afreste. I afskedets stund visade sig Rudolph åter kall, han till och med skämtade öfver Elisabeths opasslighet, den han hoppades skulle gå öfver tills i morgon, på ett sätt, som åter gjorde henne glad och lycklig, i det den helt och hållet skingrade den ångest, hvaraf hennes själ qualdes.
Då de voro borta, var det förbi med skämtet och löjet. Den höga pannan drogs åter i djupa veck och blott med möda kunde Rudolph visa sig artig mot sina gäster. Då den sista af dem aflägsnat sig och han blef ensam, andades han djupt och utbrast: ”nå ändteligen!”
Han uppsökte det lilla kabinettet, der Elisabeth hvilat och kastade sig på samma soffa, der hon kort förut legat. Der, med hufvudet nedböjdt mot bröstet, satt han qvar, tills dagen begynnte gry. Han hade ej märkt, att ljusen brunnit ner och slocknande rykte ur sina pipor, ej hördt huru tornuret förkunnade slag efter slag, att natten närmade sig sitt slut. Mäktiga tankar kämpade i hans själ, men han gaf dem ej ord; endast en suck uppsteg då och då ur hans bröst och vittnade, att det fanns lif i den orörliga gestalten.
Några Scener.
”Än är du lycklig. Mildt dig skonar
Än för sitt eldprof frestelsen.
Gestalten än ditt lif försonar
Och medvetslös är skönheten.”