”Snart skall du vakna ur din dvala,
Snart dig på öckenfärden ge,
Der inga fläktar dig hugsvala,
Der inga syskonsjälar le.”
Stagnelius.
Några dagar hade förflutit efter den nyss beskrifna aftonen, och under denna tid hade Rudolph ingen gång besökt sina vänner. ”Det är besynnerligt hvar han dröjer!” sade Leonhard ofta, och Elisabeth tänkte det samma, fast hon teg. Det hade re’n så obemärkt blifvit en vana för henne att hvarje afton se honom i deras krets, och fast hon ej hade det klart för sig, saknade hon hans sällskap. Äfven Virginia och Ferdinand hade ej på länge besökt henne; hon saknade dem, saknade nu för första gången sällskap i sitt hem; ej under då, att hennes blickar ofta längtande riktades på gatan, det var som väntade hon någon. Leonhard hade också så mycket att göra, han utrustade sina skepp — han egde flere — till den snart stundande våren, och kunde således blott sällan tillbringa några ögonblick hos sin maka; ty hans aftnar, då han eljest haft tid, voro upptagna af att emottaga och expediera bref. Äfven barnen voro otrefliga, de hade snufva, hosta och bröstvärk och pjunkade ständigt. Man må derföre förlåta Elisabeth, om hon icke fann hemmet fullt så trefligt, som förr, om hon saknade sällskap.
En afton satt hon åter ensam i deras vanliga samlingsrum. Leonhard var borta och barnen hade fått tillstånd att besöka en jemnårig i granskapet; den yngsta sof. Hon hade ej roligt och arbetet ville icke gå. Förtretad kastade hon bort det, uppsteg och satte sig vid pianot. Tankfull lät hon händerna hvila på tangenterna, men efter ett par minuter sjöng hon med mild och sagta röst: ”Längtan.” Hon var så betagen af sången, att hon icke märkte, huru dörrn sagta öppnades och någon smög fram bakom henne. Med värma fortfor hon att sjunga; men då hon skulle vända om bladet på noterna, sträckte sig en arm fram öfver hennes axel och förekom henne. Hon spratt till och vände sig om; bakom henne stod Rudolph. Han log och räckte henne handen. Hon bannade honom, för det han skrämmt henne, men då hon varseblef hans ovanliga blekhet, blef hon orolig och, fattande hans båda händer mellan sina, såg hon forskande upp i hans ansigte och frågade vänligt:
”Hvad felas dig Rudolph? Du mår ej väl.”
”Nej! jag har varit sjuk allt se’n vi träffades sist,” svarade han, i det han sökte undvika hennes blick, och, hastigt görande sig fri, tillade han skämtande: ”Jag tror din då så hastigt påkomna sjukdom smittade mig.”
Elisabeth bleknade lätt vid detta minne och vände sig med ovilja bort. Rudolph varseblef detta, och det gjorde honom ondt att hafva sårat henne, men han teg och intog den plats hon lemnat. Lätt och hastigt lopp hans fingrar öfver tangenterna. Med klar och sällsynt välljudande manlig stämma sjöng han några vackra sångstycken af Ehrström och Pacius. Elisabeth hade aldrig hört honom sjunga eller spela, hon hade ej en aning om att han var en så fulländad mästare som hon nu erfor. Betagen lyssnade hon orörlig, med pannan lutad mot handen och blicken stirrande riktad på sångaren. Aldrig hade han förekommit henne så skön, som då han satt der, svagt upplyst af det dunkla lampskenet. Den höga pannan var ljus och slät, och en oändlig ljufhet, gränsande till vekhet, låg i röst och blick. Det var en sällsam, oväntad anblick, att se den starke, stolte mannen så mild och rörd af sångens ande; Elisabeth hade aldrig sett honom sådan. Andlös lyssnade hon till hans musik, fruktande att förlora en not af den. Åter uppsteg samma dödande ångest, som hon kände på balen; det var, som hade hon anat en annalkande stor fara, den hon ej kunde motstå, eller undvika. Hopknäppande händerna, utsträckte hon dem bedjande emot Rudolph; men han, sittande med profilen vänd åt henne och den lifliga, svärmande blicken riktad mot höjden, såg det ej. Med hänförande skönhet och en lindrig sväfning på rösten, fortfor han med allt renare, allt klarare stämma att sjunga. Han hade öfvergått från de enkla sångerna till toner af Veber, Rossini och Meyerbeer, skickligt flätade om hvarandra, bildande sålunda ett tjusande och berusande helt. Med hvarje ton som steg, steg äfven oron i Elisabeths bröst, hon tyckte, som om en oändlig smärta fattat och sammanpressat hennes hjerta. I krampaktig ångest tryckte hon händerna mot sitt flämtande bröst och böjde hufvudet djupare, gömmande anletet emot divanens kuddar.