I detta ögonblick öppnades dörrn och Ferdinand inträdde, allvarlig och tyst som vanligt. Frågande och förvånad blickade han först på den för honom okände Rudolph och sedan på Elisabeth, som upplyftat sitt bleka, och nu af tårar öfversköljda, ansigte. Äfven Rudolph hade uppstigit och såg misslynt på den obekante störaren af hans fantasier. Vänligt och nästan gladt helsade Elisabeth sin kusin välkommen, och presenterade Rudolph och Ferdinand för hvarandra. Kallt och afmätt helsade de båda männen hvarandra nu för första gången; en dunkel aning sade dem, att de ej skulle stämma öfverens, att de skulle komma att stå i vägen för hvarandra. Sedan aflägsnade sig Elisabeth på en stund och då hon återvände med den lilla, som nyss vaknat, var hon åter lugn och glad. Med barnet på sina knän, satte hon sig nära Ferdinand, som om hon endast hos honom kännt sig lycklig. Gladt samtalade hon nästan endast med honom och jollrade med den lilla, glömmande att Rudolph fanns till. Efter en kort stund aflägsnade han sig allvarsam och misslynt, ej aktande Elisabeths önskan, att han skulle qvardröja, tills hennes man hemkom.
När han var borta, såg Ferdinand forskande på Elisabeth, i det han frågade likgiltigt: ”hvad tycker du om din mans vän?”
”Som sådan måste jag väl tycka om honom,” svarade hon leende, ”också eljest behagar mig hans enkla väsende ganska mycket. Än dig då?”
”Inte alls! Jag kan inte med dessa varelser, som anse sig så mycket högre än alla andra, som med en viss likgiltighet se så föraktfullt ned på allt och alla omkring sig. Ofta har det förefallit mig som om denna ovilja vore ett bevis på min egen, ännu okufvade fåfänga, men jag kan ej öfvervinna den.”
”Jag tror dock, att du gör Rudolph orätt. Icke har jag sett honom visa förakt mot någon.”
”Kanske! Hvem är också jag, att jag understår mig dömma mina medmenniskor?” sade han, med en ödmjukhet, som djupt rörde Elisabeth.
Det var en vacker solig morgon i slutet af April. Elisabeth stod framför toiletten i sin sängkammare, behagfullt ordnande sina ljusa lockar. På en stol invid, satt Virginia, ömt betraktande vännens vackra, glada anlete. Hon hade kommit, för att taga Elisabeth med sig på promenad i den sköna morgonstunden. Snart var Elisabeth klädd och de gingo. På gatan mötte de Rudolph. Han var klädd i en svart pels-surtoute och en mörkröd sammetsmössa med svart bräm. Gladt helsande, erböd han sig att göra damerna sällskap. Hans anbud blef med skämt antaget och arm i arm gingo nu de tre unga menniskorna genom de snölösa, men lätt tillfrusna gatorna. Deras samtal flöt lätt och gladt, och mångengång hördes alla tre uppgifva ett hjertligt skratt. Så kommo de sluteligen fram till elfstranden; på detta ställe sluttade den brant ned mot floden, som ännu här var hårdt tillfrusen, och bildade på detta sätt en temmeligen hög backe.
”Ack! hvad det vore roligt att åka kälke här utföre,” utropade Virginia gladt. Elisabeth instämde i hennes önskan, men med en anmärkning öfver det opassande i att så midt på dagen öfverlåta sig åt detta nöje i en stad.
”Deri finner jag intet tadelvärdt,” sade Rudolph, ”och om mamsell Holmén önskar det, skall jag genast skaffa oss kälke?”