”Ack ja, ja!” utbrast Virginia, klappande händerna i barnslig glädje.
Rudolph log och sprang bort.
Efter en stund återvände han med en liten grönmålad kälke. ”Nå väl mina damer, sätten er här!” sade han andtruten, ”jag skall stå bakom och styra.”
Elisabeth satte sig först, trots Virginias protest deremot, och tog henne i famnen; Rudolph stod bakom, och så bar det af utför den hala backen. Långt fram på isen stadnade kälken och de stego ur, hvarefter Rudolph ensam drog den uppför backen åter. Så foro de flere gånger och alltid lyckligt, tills kälken sluteligen välte och Virginia blef sanslös liggande på den nästan glatta isen. Hon hade slagit sitt hufvud i fallet. Stunden var ej den trefligaste. På knä, med Virginias hufvud i sin famn, baddade Elisabeth hennes panna och tinningar med snö. En djup ängslan hade fattat henne och vid åsynen af vännens bleka anlete, kunde hon ej förhindra några heta tårar att falla på det hufvud, som hvilade i hennes sköte. Rudolph såg det.
”Du gråter!” utbrast han hastigt, ängsligt fattande hennes båda händer mellan sina. ”Sörj ej, goda, älskade Elisabeth, hon vaknar nog igen.”
”Gud gifve det! Men huru få henne härifrån?”
”Huru? om ej annorlunda, så skall jag bära henne på mina armar.”
”Det blir långt. Men om man skulle få en vagn.”
”Den kan fås. Jag springer genast; efter några minuter är jag åter.”
Han skyndade bort. Elisabeth blef ensam med den afsvimnade; som hon dock efter många försök lyckades återkalla till sans igen. Virginia öppnade ögonen och satte sig upp, men var ännu helt yr efter fallet. Snart anlände Rudolph med sin vagn, de satte sig alla tre deruti och så bar det af sagta mot hemmet.