Ifrån denna dag voro Elisabeth och Virginia ofta tillsammans. Den vackra våren lockade dem att dageligen företaga promenader, på hvilka Rudolph nästan alltid var dem följaktig, då Leonhard deremot sällan hade tid att vara med. Ofta också foro de ut att åka alla tre, och då Elisabeth bad sin man göra dem sällskap, kunde han vanligen ej komma, utan anförtrodde sin hustru i Rudolphs vård och beskydd, och blef hemma, skötande sina vidsträckta affärer. Vanligen var det Rudolph, som kom att i sin vackra landau, förespänd med tre lifliga, appelkastade hästar, afhemta de båda vännerna. På detta vis uppstod snart ett varmare förhållande mellan dessa tre. Äfven Ferdinand besökte dem oftare nu än förr, men efter hvarje gång tycktes Rudolph och han mindre tåla hvarandra; det var ett hemligt groll, ett hat som ofta gaf sig luft i bitande infall och ord som sårade och stötte.
En afton sutto de åter alla samlade kring divanbordet; endast Leonhard saknades nu som vanligt. Rudolph läste; det var ”Hemmet” — denna vackra målning ur hvardagslifvet — just der förf. skillrar Sara, denna Sara, så rikt lottad och dock så fattig på själens sanna skönhet, godheten. Med blandade känslor, men med samma intresse, lyssnade alla i den lilla kretsen till den älskeliga författarinnans ord; äfven lilla Helena satt mellan Ferdinand och sin mor, mot hvars knän hon lutade sitt täcka hufvud, lika uppmärksamt lyssnande som de andra. Efter en timmas läsning satte Rudolph bort boken, i det han med ett slags hån i ton och blick sade:
”Jag vet ej hur man i romaner, dylika som denna, kan finna gift och förderf; och dock är jag säker att t. ex. pietisterna anse den för ett djefvulens foster, värdig samma ära, som vederfarits många andra böcker, nemligen att brännas.”
”Pietisterna äro inga bokförstörare,” sade Ferdinand kallt, ”dessutom se de ej spöken, der inga finnas, och en bok, så oskadlig som denna, kan aldrig fördömmas af en aldrig så litet upplyst menniska.”
”Och dock hafva de uttalat förkastelsedomen öfver många förträffeliga arbeten; att börja med den nya Svenska psalmboken och Hagbergs med fleres predikningar, de der blifvit ett rof för lågorna.”
”Det var ett verk af öfverspända, svärmande ideer och måste, ehuru jag ej vill försvara det, bedömmas skonsamt.”
”Hvarföre, om jag får fråga? Herrar pietister äro ej de mest skonsamma emot andra, men blir det fråga om deras egna svagheter, då äro de genast färdiga att göra anspråk på den christeliga barmhertigheten.”
”Ja, emedan hvarje svärmare, ehuru beklagansvärd, dock är värd aktning för sitt sträfvande; huru mycket mera den, som af sin brinnande kärlek för religionen blifvit ledd för långt i sitt nit?”
”Bah!” sade Rudolph föraktligt i det han uppsteg och satte sig vid pianot, ”jag kan ej tåla dessa svärmare.”