”Och dock är äfven ni en svärmare!” sade Ferdinand halft leende.
”Jag, en svärmare!” utropade Rudolph i det han hastigt vände sig om.
”Ja, ni som alla andra.”
”Och hvari består då mitt svärmeri, om jag får fråga?”
”I drömmar, i djerfva, vågsamma drömmar, drömmar om en sällhet, stor men brottslig, förbjuden. Tro mig jag känner dem.”
Rudolph spratt till vid dessa halfhögt hviskade ord och bleknade djupt. En blick af oändlig bitter smärta, blandad med hat, träffade den talande; derefter vände han sig bort och började spela ett vildt, bullrande stycke.
Emedlertid sutto de öfriga allvarsamma och tysta, och en viss förstämning hade bemäktigat sig dem. Men med de gladare, fridfullare toner, till hvilka Rudolph småningom öfvergick, återvände lugnet i deras hjertan. Lilla Helena uppsteg och smög sig bort till den spelande, på hvars stol hon uppklättrade och slog armarna om hans hals, då han upphörde att spela.
”Du är så snäll;” sade hon, räckande honom sin lilla mun att kyssa. ”Jag måste hålla af dig.”
Han tog barnet i sina armar och smekte det innerligt.
”Du håller af mig också, men hvarföre?” frågade hon.