Hon sade intet, gjorde ingen rörelse, utan låg, som om hon redan varit död. Med en känsla af obeskriflig bitterhet såg Ferdinand att något förefallit; och Elisabeths goda engel hade kommit försent att rädda henne undan hennes egen svaghet! Långsamt bar han henne tillbaka till torpet och lade henne på den bädd, hon ej bordt lemna. Der föll hon snart i dvala, ty den häftiga själsrörelsen hade uttömt kroppens krafter, och då hon om morgonen vaknade, låg hon i häftig feberyra, under hvilken hon talade förvirrade, obegripliga ord.
Ett kort kapittel om kärlek.
”Kärlek!” Du sagt det sannaste ord;
Ljufvaste skänk oss gifves på jord.
Alltid dess löften förblifva desamma.
Kärlek är fridens trognaste amma.
Smälte då de som förut varit tu,
Blott till ett hjerta uti detta nu!”
Dahlgren.
Veckor gingo förbi, innan Elisabeth förmådde lemna bädden, på hvilken Ferdinand nedlade henne den olycksfulla natten. En häftig feber rasade i hennes ådror. Ofta besökte henne Ferdinand och dröjde alltid i det längsta vid hennes säng; men ändå oftare, ja nästan dageligen, kom Rudolph till torpet, der han med den ömmaste kärlek sökte lugna hennes själs oro. Hans hårda natur veknade i den oändligt älskades närvaro, och med en moders ljufva omsorg var han uppmärksam på och uppfyllde hvarje hennes önskan, innan den ännu funnit ord att uttrycka sig. Han läste timtals för henne och försåg hvarje dag den lilla stugan med de herrligaste blommor, och var outtröttlig i sina omsorger och sin innerliga kärlek, som uppenbarade sig i hvarje blick och i sjelfva röstens veka, melodiska klang. Leonhard kom också att besöka henne, men mera sällan. Visst var han öm och kärleksfull mot sin maka, nu som alltid, men en dysterhet och oro i hans väsen, som ej kunde döljas, spred en viss köld i sjelfva hans ömhet, en köld som Elisabeth aldrig förr varseblifvit hos honom, och det just nu, då han hade bordt vara mera kärleksfull än någonsin, för att derigenom söka återkalla sin makas flyende kärlek. Den onda genius, som stundom så fiendtligt inblandar sig i menniskornas öden, hade äfven här sin hand med i spelet, denna hand, som så afgörande ingriper i alla tragiska händelser. Med smärta, men också med ett slags tillfredsställelse, varseblef Elisabeth denna sin makes inbillade köld, den sårade, på samma gång den erbjöd ett sken-försvar för hennes egen svaghet. Ack! hade Elisabeth vetat, att han just då älskade henne högre än någonsin, att den lifliga oro, som ofta sväfvade på hans panna, uppstod för hennes skuld, vid tanken på hennes och barnens framtid; — då hade hon gråtit bittra tårar och med ånger vändt om till sin pligt, som hon stod i begrepp att öfvergifva.