Icke länge hade Elisabeth gått framåt i den täta skogen, då plöttsligt en mörk gestalt stod framför henne. Hon studsade tillbaka och ville fly, men den höga gestalten drog henne häftigt till sig, och en röst, den hon kände väl, ack för väl, sade lugnt, men bestämdt:
”Du får ej gå! du måste höra och svara mig. Jag har ej derföre i flere timmar irrat kring den plats, der du hvilade, att du så lätt skulle undslippa mig.”
Elisabeth bäfvade och drog sig undan, hon hade ej styrka att fly, utan nedföll ångestfullt knäböjande på den fugtiga marken. Med dyster blick betraktade henne Rudolph med korslagda armar.
”Du kan ej fly mig mera,” sade han med ett slags triumf i tonen; ”du vill, men kan ej, ty ditt hjerta är mitt, liksom mitt är ditt. Vi hafva bytt hjertan, älskade, och kunna ej återbyta dem, utan att båda dö. Hvarför strider du då emot, det är dock fåfängt, ty kärleken är starkare än all vår vilja. Har jag ej stridit och kämpat? och hvad har jag vunnit? Endast vissheten att min kärlek var starkare än viljan, än lifvet. Ser du ej sjelf, att Gud ämnat oss åt hvarandra, då han nedlagt i våra hjertan samma känslor och tankar? Streta ej då emot, utan säg blott, att du älskar mig, och jag vill tåligt lägga mitt öde i dina händer, och hvad du besluter, skall bli min lag.”
Han sjönk ned bredvid henne, och slöt henne i sina armar. Hon stridde ej mera, ty hennes kraft var bruten. Med slutna ögon låg hon i hans armar, med det bleka anletet gömdt mot hans bröst. Brinnande kyssar tryckte han på hennes blottade skuldror och nämnde henne vid alla de ljufva namn, kärleken eger; men hon sade intet. Då lade han henne sagta ned på gräset igen och sade med vek röst:
”Frukta ej Elisabeth! Min kärlek, ehuru varm och evig, är ej denna låga, som i otyglad häftighet förtär och förstör sitt eget föremål. Jag älskar dig för högt, för rent, att någonsin glömma hvad jag är dig skyldig, jag begär intet mer än vissheten att du älskar mig och hoppet att en dag få ega dig helt. Är detta förmycket begärdt? kan jag ej behålla denna tröst, detta hopp? Säg Elisabeth? Eller är jag bedragen? älskar du mig ej?”
”Jo jag älskar dig!” hviskade hon svagt, ”jag kan ej motstå dig, men var barmhertig och fordra ej mer. Är det ej nog, att bekännelsen om min vanära gått öfver mina läppar?”
”Vanära!” sade han ömt tryckande henne till sitt bröst, ”det är ej vanära att älska, Elisabeth, men det är att förnedra denna kärlek, om den ej förblir skuldfri. Sörj ej derföre, utan lef, lef i hoppet på din kärlek.”
I detta ögonblick prasslade det i skogen. Rudolph steg upp och flydde och knappt hade han försvunnit, innan Ferdinand framträdde.
”Du här vid denna tid, i denna luft och så der klädd!” utropade han ängsligt och upplyftade den orörliga Elisabeth. ”Hvarför lemnade du den fristad jag beredde dig? Ack, detta kan bli din död!”