”O, jag skall göra det, jag skall förbarma mig, se’n jag först fått höra, om jag ej bedragit mig; säg blott: ”jag älskar dig!” och jag vill lemna dig, eller, om du vill, bära dig på mina armar genom verlden.”
”Lemna mig!” bad hon med döende röst och drog sig rysande unnan den arm, som ville omfatta henne. ”Tänk på Leonhard!”
Vid detta namn spratt Rudolph till, han bleknade och drog sig undan; men snart närmade han sig åter. Hans väsen var förändradt, han var nu mild, lugn och undergifven, och en tår glänste i hans manliga öga, då han sade: ”tror du ej Elisabeth, att jag kämpat och stridit för att qväfva den känsla, hvars bekännelse gått öfver mina läppar i denna stund af svaghet? men den var starkare än jag, än min vilja, jag kunde ej, kan ej besegra den. En hård strid har mitt hjerta kämpat mellan kärleken till dig och Leonhard, men du har segrat, du har uppsväljt all min kärlek och lemnat honom intet öfrigt. Arme, bedragne vän! O hvarföre skulle du rädda din sällhets mördare? hvarföre lemnade du honom ej hjelplös i den kalla, våta grafven? ty äfven Elisabeth älskar mig, det vet jag nu, hennes tårar sade, att hon ej älskar den förhatlige Ferdinand, hvilket jag fruktade.”
Han hade åter närmat sig Elisabeth och fattade hennes händer, dem han ömt tryckte till sitt bröst, under det han kärleksfullt blickade i hennes ögon, liksom sökte han sin dom i dem. Elisabeth darrade och vacklade; det veka, bedjande uttrycket i hans ton och blick grep hennes hjerta och gjorde det svagt. Hon lutade sig framåt och på hennes läppar sväfvade redan den brottsliga bekännelsen, då hastigt en röst helt nära nämnde hennes namn, och Ferdinand framträdde ur skogen. ”Min goda genius,” hviskade det i Elisabeths hjerta vid hans åsyn, men Rudolph vände sig bort med en tyst förbannelse. Lugn gick Ferdinand fram till Elisabeth, tog hennes arm och sade, i det han förde henne bort:
”Jag har sökt dig länge, ty du saknas der borta; men om du vill, så kunna vi promenera en stund, innan vi gå till de andra?”
Elisabeth förstod det grannlaga i hans förslag och hennes hjerta blef varmt vid åsynen af så mycken godhet, men en okuflig blygsel förböd henne att öppna sitt hjerta för honom. Stum gick hon vid hans sida en stund, men då han skulle föra henne till de andra, gjorde hon sin hand lös från hans och sade sagta och bedjande: ”låt mig gå! jag vill ej vara med de andra.”
”Som du vill!” sade han kallt, ”jag skall då föra dig till ett ställe, der du kan hvila ostörd.” Med dessa ord återtog han hennes arm och vände sina steg inåt skogen.
Snart kommo de till en liten äng, bakom hvilken låg en åker och invid denna ett litet torp, öfver hvars låga tak några stora, uråldriga lönnar höjde sina lummiga kronor. Det hela såg så fridfullt ut, upplyst af den nedgående solens sista strålar. Elisabeth längtade dit bort, att söka hvila för sitt trötta hufvud. Då de kommo på den lilla gården, satt der en ung flicka, mjölkande en ko, men då hon såg våra båda vandrare, steg hon opp och helsade med en höflig nigning. På Ferdinands fråga svarade hon, att hon var dotter på torpet, att hennes föräldrar rest till den två mil derifrån belägna sockenkyrkan, för att i morgon bivista gudstjensten och tillika helsa på en nära slägting i den nejden; men att deras enkla stuga stod till tjenst och att ”frun” icke skulle bli störd der, ty sjelf skulle hon (flickan) gå till byn för att tillbringa natten vid lustelden. Ferdinand och Elisabeth följde således sin vägviserska. Den unga bondflickan var redan klädd i sina helgdagskläder; en kort röd- och grönrandig halfylle kjortel med en halftqvarters tvärskarf i fållen, hvita bomullsstrumpor, svarta grofva, illa gjorda läderskor, ett scharlakansrödt kamlots lifstycke, ett svart förkläde af samma tyg och en upp till halsen gående, med långa ärmar försedd, snöhvit, såkallad öfverdel, utgjorde hennes baldrägt.
Med hjertlig välmening, strålande i de ljusblå ögonen och ett vänligt leende utbredt öfver det frodiga ansigtet, införde hon Elisabeth i den lilla löfprydda stugan. Dess väggar, golf och tak voro svarta af rök, men bänkar, bord, stolar och sängar hvita och skurade. På en liten hylla stodo trädkärl och några fat af lera ordentligt uppstädade, friskt doftande granris var strödt på golfvet, och i den toma spiseln och kring väggarne voro stora löfqvistar stuckna. Allt hade ett högtidsklädt utseende, som innerligen behagade Elisabeth. Hon såg sig med nöje omkring.
”Vill du bli här?” frågade Ferdinand efter en stunds tystnad. En tacksam handtryckning var hennes enda svar. Han lemnade stugan jemte den unga flickan, och Elisabeth blef ensam. Då tryckte hon hårdt händerna mot sitt hjerta och en flod af strida tårar rann öfver de bleka kinderna. ”O min Gud!” suckade hon, ”har du då alldeles öfvergifvit mig? Har du lemnat mig ensam i detta mörker att förgås? Förbarma dig, o!” Länge gret hon så och bad, och den bittra oron uttömde hennes krafter, så att hon utmattad inslumrade på den hårda och torftiga, men snygga bädden. Det var ej en lugn vederqvickande sömn, som hon njöt, utan en orolig dvala, under hvilken hon omsväfvades af mörka, hemska drömmar. Vid midnatt spratt hon häftigt till och vaknade; hon hade drömt en gruflig dröm, i hvilken hon tyckte sig från en strand se alla dem, hon älskade, uppslukas af vågorna och omkomma, utan att hon förmådde frälsa dem. Då hon vaknade stod ångestsvetten i hennes panna och hjertat klappade i vild oro. Det var så qvaft derinne, hon behöfde luft. Hon gick till det enda lilla fönster, som fanns i rummet, men det kunde ej öppnas. Klädd som hon var, smög hon sig ut och gick till skogen, som mörk och dyster reste sig invid torpet. Natten var varm och ljus som alltid i norden vid denna tid, men en skir dimma låg dock utbredd öfver jorden och dagg betäckte den grönskande marken. En sagta vind susade i de höga träden och torkade mildt ångestsvetten från Elisabeths panna. Med ljudlösa steg skred hon framåt, ej kännande huru daggen genomträngde hennes hår och kläder. Hon hade intet mål, hon ville blott gå, gå bort från sig sjelf, sina tankar och känslor. Skulle man kunna det, hvad vore icke lifvet då! Men att timma efter timma förföljas af dem som ett spöke, att med hvarje gång de återkomma, blott se dem mera starka, mera aggande, detta är lifvets skärseld, från hvilken få återvända luttrade.