”Älskar du Ferdinand, din kusin?”
”Ack jo!” utropade Elisabeth med lättadt bröst.
”Jag talar ej om en kärlek, som också med ett annat namn kallas vänskap; det är en sann, verklig kärlek jag menar. Är det med en sådan du älskar honom?”
”Hvad menar du?” frågade Elisabeth häpen.
”Jag menar, om du älskar honom öfver allt och alla på jorden?” svarade han häftigt.
Elisabeth bleknade, hon förstod hans ord, men sade intet, endast heta tårar strömmade öfver hennes kinder. Rudolph varseblef dem och en hastig ånger uppsteg i hans hjerta.
”Förlåt, förlåt, du goda!” utbrast han och kysste kärleksfullt hennes händer och kläder; ”men om du visste, huru den vänlighet, du visat honom, då du ej ens låtsat märka att jag fanns till, om du visste, huru den plågat, marterat mig, så skulle du förlåta och förbarma dig öfver din arme Rudolph.”
Med svaga händer sökte Elisabeth befria sig från hans häftiga kyssar, som brände på hennes armar lik eld. ”Ni glömmer hvem jag är,” sade hon sagta och drog sig rysande undan; men Rudolph följde henne.
”Nej jag har ej glömmt det!” utropade han eldigt, ”men det hindrar mig ej att öfver allt på jorden älska och tillbe dig, du hulda, goda engel! Och Elisabeth: är mitt hopp för djerft, om det säger, att också jag har en plats i ditt hjerta?”
”Förbarma dig!” frampustade Elisabeth svagt och med dödsbleka kinder. Hon vacklade och måste stöda sig mot ett nära stående träd.