”Hvarföre säger du så Virginia?” inföll fadren missnöjd, ”du har nog en så vacker röst som någon, och sjunger lika bra som Elisabeth, tycker jag.”
”Skäm ej bort mig pappa, genom att jemföra mig med Elisabeth,” sade dottren rodnande öfver fadrens ord, dem hon med rätta ansåg opassande. ”Hennes like, så i sång som annat, finnes ej så lätt; dessutom uppnår lärjungen sällan sin mästare.”
”Kanske detta sällsynta fall inträffat med er,” sade Rudolph med en blick af välvilja på den anspråkslösa flickan.
Djupt rodnande för denna blick, hvars uttryck hon missförstod, emottog Virginia nu guitarren och började med sväfvande röst sången. Hon hade aldrig sjungit för Rudolph och en obestämd känsla, som lät henne önska att nu kunna göra det bra, verkade också, att hon ännu aldrig sjungit bättre. Med tillfredsställelse kände hon det sjelf, och då Rudolph vid duettens slut föreslog en annan sång, samtyckte hon glad.
Så hade under sång och musik vägen blifvit tillryggalagd och innan de visste ordet af, låg slupen vid en liten stenlaggd brygga, i skuggan af den tätt albevuxna stranden. Med ett jublande hurra stego de i land och började en vandring i små grupper inåt skogen, som bestod af vackra, lummiga björkar, aspar och rönnar, i hvilkas toppar vaktlar, bofinkar och andra sångare slogo sina glada driller. Under utrop af beundran och nöje trängde sällskapet längre fram i den vackra skogen. Äfven Elisabeth kunde ej motstå naturens ljufhet, för hvilken hennes sinne öppnade sig, och de mörka aningarna trädde i bakgrunden. Glad, som ett barn, sprang hon med en af sina små vid hvardera handen bort från de andra; hon skulle söka blommor åt dem. Alla sågo leende efter den unga modren, då hon försvann mellan träden; endast Rudolph, som vid landstigningen bjudit Virginia armen, blickade mörkt efter hennes lätta, flyende gestalt. Efter några minuter kallade ett gladt rop de öfriga att följa henne, och då de ifrigt trängde genom skogen, sågo de henne stå med barnen på en stor öppen plats, omgifven af höga trän, mellan hvilkas stammar vexte en oändlig mängd nyponbuskar, nu fulla af blommor, hvilka spredo en balsamisk ånga öfver den jemna slätten.
”Se’n hvilken upptäckt jag gjort!” ropade Elisabeth emot de ur skogen framträdande, ”passar ej denna vackra plan till en danssal i det gröna?”
Alla funno upptäckten förträfflig, en fiol framskaffades och någon af herrarne spelade upp en munter polska. Alla skrattade, togo i ring och svängde muntert om. Det var lif och glädje. Elisabeth dansade mest af alla. Det fanns ingen, som hon ej svängt om med, utom Ferdinand, som vid dansens början dragit sig undan och Rudolph, som sedan han dansat några hvarf med Virginia, lemnade sällskapet och försvann, utan att någon gaf akt derpå.
Utmattad och andtruten, lemnade Elisabeth efter en stund kretsen och smög sig obemärkt inåt skogen. Hon ville hvila en stund och sedan ensam njuta af naturens skönhet. Länge gick hon sagta framåt. Den milda luften i skogen svalkade behagligt hennes hals och kinder och gjöt en ljuf frid i hennes hjerta. Det blef henne så obeskrifligt godt att vara. Hon tänkte med ömhet på sin make, sina barn och äfven till henne sjelf gick hennes tankar; hon tänkte och hoppades, att det skulle bli bättre, annorlunda än det nu var, bli åter som förr, se’n hon öfvervunnit en känsla, som stod henne ständigt i vägen. Under dessa tankar hade hon kommit så långt, att hon ej mera hörde musiken, ej heller de dansandes larm. Stället, der hon stod, var så vackert, kort, mjukt gräs betäckte marken och träden stodo tätt omkring med sina hvita stammar. En lust kom öfver henne att hvila här en stund. Hon satte sig ned på den mjuka gräsmattan; hatten och halsduken hade hon aflagt under dansen, således satt hon nu med blottade skuldror och lockarne sagta gungande för aftonvinden; en hög rodnad betäckte kinderna, och ögonen, glänsande af nöje, dröjde med beundran vid naturens älskeliga föremål. En vaktel började plötsligt sina driller i ett närastående träd. Förtjust lyssnade Elisabeth till den lilla sångarn, då ett hastigt prassel i skogen tvingade henne att se sig om. Bredvid stod Rudolph med mörk blick och rynkad panna, betraktande henne. Lugn såg Elisabeth upp till den höga, dystra gestalten och räckte honom vänligt handen. Han tryckte den lätt och satte sig, qvarhållande densamma sagta vid hennes sida. De tego båda en stund, under hvilken tid Rudolph forskande betraktade henne. Åter uppsteg ångest i hennes hjerta, hon ville draga sin hand tillbaka och fly, men han qvarhöll den och sade dystert:
”Lemna mig ej Elisabeth, innan du besvarat en fråga som jag vill göra dig.”
”Och den lyder?” frågade Elisabeth knappt hörbart.