Böttiger.
Midsommaraftonen var inne. Dagen var ovanligt varm och herrlig, det var en af dessa i norden så onämnbart ljufva, då hvarje sorg tycks upplösa sig i sällhet och njutning, då solens glöd synes smälta all hårdhet, all is i hjertat, och man vid hvarje sagta vindfläkt känner sig kringhvärfd af balsamiska ångor, så sköna, så lifvande. Ej under om på en sådan dag hjertat känner sig styrkt och öppet för alla glädjande intryck, om det längtar ut från qvalmet och qvalet i en stad, för att i det gröna njuta sommarens herrligaste fest, den sköna, sanna blomsterfesten, och, för att tillfredsställa denna längtan, för ett ögonblick glömmer det evinnerliga sträfvandet för födan och kläderna. Äfven bonden firar midsommarn med lusteldar, vid hvilka bygdens ungdom roar sig hela den sköna sommarnatten igenom, med lek och dans, och vid hvarje stuga resa sig löfträn, för dagen, för stunden planterade.
Invånarena i det goda ... beslöto äfven, vid åsynen af den vackra dagen, att roa sig i det gröna. I följd af detta beslut föranstaltades i största hast en båtfärd ut till en ö, belägen en mil ut i sjön. Der skulle midsommaraftonen, natten och dagen firas i landtlig oskuld. Klockan fem om aftonen vandrade således noblessen i ... högtidsklädd ner till elfstranden, för att derifrån i tre löfklädda slupar begifva sig till ön. I den slup, der Elisabeth satt, befunno sig äfven hennes man och barn, samt Rudolph och Ferdinand, äfvensom Virginia och hennes föräldrar och syskon. Ferdinand hade till Elisabeths stora glädje erhållit tillstånd att tillbringa sin midsommar hos henne och hennes man. Om hans närvaro var kär för Elisabeth, tycktes den vara det så mycket mindre för Rudolph, som med tilltagande köld och ett visst förakt bemötte den anspråkslöse, redlige presten, som dock ej på minsta vis lät det bekomma sig, hvilket åter just tycktes ännu mera uppreta den andre, så van att se sig och sin vilja afgöra allt. I dag tycktes isynnerhet deras ställning till hvarandra vara fiendtlig och besynnerlig, det var som om en osynlig magt å ömse sidor äggat dem till strid. Ferdinand var dock lugn, Rudolph deremot häftig och bitter. Ej utan oro åhörde Elisabeth detta gnabb mellan dessa båda för henne så käre, och ofta blandade hon sig medlande i deras ordtvister. Endast hon såg i dessa en djupare grund än de andra, som blott logo och förundrade sig öfver desse män, eljest så lugna och kalla, som det tycktes, och dock så häftiga, då de kommo i hop. Eljest var hon i dag mycket orolig; Virginias ovanliga glättighet fann nu intet genklang hos henne. Virginia var, som sagt, i dag ovanligt glad, hon skämtade och lekte med lilla Helena och Otto och alla de andra på det behagligaste. Rudolph hade ännu ej sett henne så vacker, och egnade henne derföre mera uppmärksamhet än vanligt, hvilket tycktes bemärkas ej allenast med nöje af Virginia sjelf, som, om man vill bekänna sanningen, på en tid fann sig allt mera dragen till den stolte, riktbegåfvade mannen, utan äfven af hennes föräldrar. Endast Elisabeth gaf ingen akt derpå utan satt tyst, försjunken i sig sjelf.
Så foro de sakta framåt. En svag vind fyllde de hvita seglen, krusade lätt fjärdarne och spred en angenäm svalka. Det var så fridfullt och ljuft. Då föreslog Leonhard att Elisabeth och Rudolph skulle sjunga och han sjelf blåsa flöjt, på hvilket instrument han egde temmelig färdighet. Alla förenade sig i denna önskan och Rudolph och Elisabeth stämde upp. Det var en sann njutning att höra dessa stämmor, så rena, så fylliga och klara, förenade i klingande toner höjas och sänkas och tillslut i en mild susning, lik en andehviskning, dö bort.
Alla sutto stumma en stund, sedan sången upphört, men snart bådo flere röster: ”sjungen, ack sjungen än!”
Rudolph tog guitarren, som låg bredvid honom, preludierade och sjöng sedan ett soloparti ur Meyerbeers ”Robert le diable”. Han satt midt emot Elisabeth och den mörka blicken ur de brinnande ögonen träffade henne ofta med ett sällsamt uttryck, en blick, för hvilken hon måste nedslå sin. Slutligen vågade hon ej mer se opp af fruktan att träffas af dessa flammande lågor, men det dämoniskt tjusande i musiken gjorde samma underbara, ångestfulla intryck som förr, på hennes själ. Äfven Virginia skakades sällsamt af dessa toner, det var beundran, förtjusning, och kanske ännu något annat, som uppfyllde hennes bröst med outsäglig sällhet.
Så hade en half timme förflutit under sång och musik och äfven Rudolph hade tystnat, då åter någon begärde en sång till. Då räckte Rudolph guitarren åt Elisabeth i det han sade: ”var god och spela; skola vi ej sjunga den vackra duetten: ”Högre mot sanden?”” Men Elisabeth sköt sagta ifrån sig instrumentet.
”Jag kan icke sjunga,” sade hon med nedslagen blick. ”Låt Virginia göra det, hon sjunger den bättre än jag.”
Rudolph såg skarpt på henne, derefter vände han sig till Virginia och sade: ”Ni hörde er kusins dom, mamsell Holmén! Vill ni vara god och besanna hennes ord?”
”Det skulle bli mig svårt,” svarade Virginia leende, ”men jag skall bjuda till att söka fylla hennes plats, så godt sig göra låter.”