Så i bojor du mitt sinne fört.”
Lindblad.
Dagar, veckor, månader kommo och gingo och Elisabeth förblef allt den samma, lika sluten, kall och dyster som hon varit alltsen sin sjukdom. Med förundran och oro varseblefvo alla hennes vänner denna sorgliga förvandling, den de tillskrefvo kroppsliga orsaker, och som de genom hvarjehanda små förlustelser sökte häfva. Men Elisabeths fullkomliga likgiltighet för allt utom henne, satte en damm för hvarje sträfvande att förströ henne. Leonhard såg det med smärta; det gjorde honom ondt, då han betraktade hennes aftynade gestalt, hennes bleka kinder och den matta, isiga blicken ur de fordom så strålande, högblå ögonen, nu omgifna af en med hvarje dag allt mörkare skugga; men han lefde dock i hoppet att snart se henne återställd. Hysande denna tröstande tanka och af naturen, ehuru god och glad, dock saknande förmågan att visa deltagande för andras lidande — en förmåga som, ehuru ofta ytlig, dock eger förtjensten att tillvinna sin egare kärlek och tillgifvenhet —, dessutom upptagen, som det tycktes, af vigtiga affärer, som tog hela hans tid i anspråk, öfverlemnade Leonhard sin maka att ensam kämpa ut denna, som han trodde, kroppsliga strid öfvertygad att detta var det bästa han kunde göra. Elisabeth deremot läste endast likgiltighet och kallnad kärlek i detta granlaga uppförande och blef derigenom mera dyster och sluten. Virginia åter bygde stora förhoppningar på den snart instundande julens nöjen och den förändring de skulle åstadkomma på hennes älskade väns förstörda lynne och glädlighet. Endast Ferdinand och Rudolph kände båda den rätta orsaken till Elisabeths tysta lidande, men med huru olika känslor betraktade de den ej! Ferdinand såg med hemlig glädje den förvandling hon undergått och, ehuru det smärtade honom att hon led, bygde han just på detta lidande hoppet att en dag se denna för hans hjerta så kära varelse räddad undan förderfvet. Rudolph åter såg med djup grämelse hennes ånger och, fastän han älskade henne högre just för hennes renhets skull, sårade det dock djupt hans stolhet att se all den innerliga kärlek, han slösade på henne, sålunda utgöra en källa till förökadt lidande, från hvilket han med sitt hjertblod velat köpa henne fri, om det stått i hans förmåga. Denna hemligt gnagande känsla verkade hos honom en stor bitterhet emot alla, utom mot Elisabeth, och gjorde honom mera dyster än förr. Emot Leonhard blef han allt mera kall, ehuru hvarken frånstötande eller ovänlig; tvertom röjdes ett slags, aldrig förr synbar, ödmjukhet i hans väsen, men också endast mot honom; mot alla andra var han mera stolt än någonsin.
”Du är så blek och sorgsen Elisabeth!” sade Virginia en dag litet före jul vid ett besök hos väninnan. ”Är du sjuk!”
”Ja,” svarade Elisabeth entonigt.
”Aldrig får man mera höra andra ord än ja eller nej! Det är för bedröfligt! jag tror du glömmt alla andra,” tillade Virginia halft leende, halft gråtande. ”Det vore också ej under, om du skulle bli ohjelpligt sjuk att sitta så här ständigt inne och ensam, öfverlemnad åt Gud vet hvilka funderingar. Nej! slå du alla onödiga grubblerier ur hågen och kom ut till oss andra såsom förr. Vet du! annandag jul blir det stor bal hos R..s och du måste låfva mig att komma dit; det skall just muntra upp dig litet.”
”Det tror jag ej,” sade Elisabeth med en suck.
”Men jag tror det, och du måste komma!” inföll Virginia ifrigt. ”Om du ej vill bedröfva mig så kommer du ju?” tillade hon i en bedjande, smekande ton.
”Hvad gör jag der? Hvarken jag sjelf eller andra ha glädje deraf.”
”Men mig skulle det gläda; vill du ingenting göra för mitt nöje?”