”Du har nog roligt utan mig. Nej Virginia, gå du till de glada och lyckliga, du passar för dem. För mig finnes ingen glädje, ingen lycka mer,” tillade hon liksom talande för sig sjelf.
”Säg icke så!” bad Virginia häpen och med tårar. ”Du bedrar dig; hvarföre skulle du ej vara lika lycklig nu som förr?”
Elisabeth teg och Virginia fortfor ömt: ”Låt ej dessa mörka tankar få makt med dig; bekämpa dem så vida du förmår, och låt mig ej be förgäfves, utan kom med på balen till R..s; du får se att det gör dig godt.”
Elisabeth gaf slutligen efter och låfvade komma, och Virginia gick bort glad och triumferande; hon hoppades det bästa af sin plan. Med dysterhet såg Elisabeth julen nalkas, hon hade ej tänkt på några gåfvor åt de sina; det var första gången hon glömde dem. Hvilken glad, hvilken herrlig fest är ej julen i en lycklig familj! Huru firar ej den samvetsfriske med förtjusning denna stora högtid, trons och hoppets jubelfest på jorden! Och den sorgsna, den bedröfvade finner tröst och ro vid tanken på Honom, hvars minne, hvars ankomst man firar. Blott den skuldbelastade, hvars samvete svider vid minnet af villor och synd, för den är julen ej en återlösningens fest, utan med bäfvan ser han deri endast domarens ankomst förkunnad. Men äfven han bör glädja sig och med tro och hopp fly till nåden, som Han medför, den goda Förbarmaren, och ej med räddhåga gömma sig undan Herrens kallande röst. Elisabeths hjerta var i detta sednare tillstånd och således medförde julen ingen fröjd till henne. Hon var sorgsen och dyster och för första gången i sitt lif kände hon ingen glädje af julen, utan rena motsatsen, ty hon mindes med bitterhet, huru det varit förr, och tänkte huru det äfven nu kunnat vara annorlunda. Leonhard såg med djup bedröfvelse, huru föga glädje hon kände för alla de vackra och till en del rätt dyrbara julklappar, han gaf henne, och huru hon, som alltid förr haft en mängd af dem till alla sina kära, nu icke tänkt på en enda. Barnen, saknande sitt vanliga julträd och julbocken, voro bedröfvade. Det var en ängslig jul.
Annandag jul inföll. Med dyster motvilja beredde sig Elisabeth till balen. Hon hade ingen lust och tvekade att uppfylla sitt gifna löfte. Likväl fann henne Virginia klädd, då hon kom om aftonen för att afhemta henne.
”Jag tror det dock är bäst att jag blir hemma,” sade Elisabeth till svar på Virginias uppmaning att laga sig färdig till afresa.
”Och hvarföre det, nu då du är klädd och i ordning?” frågade Virginia häpen.
”Hvad gör jag der då?”
”Det som jag och alla andra; dansar, skrattar åt andra och ser dem skratta åt mig, anmärker hvad som förtjenar anmärkas, och, med ett ord, roar mig huru jag vill och kan.”
”Men detta roar mig ej!” inföll Elisabeth buttert. ”Det är då bäst att jag blir hemma.”