”Nej det får du icke. Kom ihåg det löfte du gaf mig helt nyligen; det skall du ej få ouppfylldt igen. Icke sannt,” ropade hon till den inträdande Leonhard, ”måste ej Elisabeth komma med till R..s som hon låfvat oss?”
”Icke måste hon,” svarade han mildt med en bedjande blick på sin maka, ”men om hon gjorde det, skulle jag vara tacksam derför.”
”Hör du Elisabeth!” utropade Virginia skrattande, ”du kan ej ha hjerta att motstå en sådan bön, utan måste komma, är det ej så?”
Elisabeth sade intet, men lemnade rummet. Snart återvände hon färdigklädd och bad de andra komma. Lätt svepande pelskappan om sitt lidande bröst, satte hon sig jemte Virginia i kurslädan och Leonhard körde. En mängd gäster voro redan samlade, då de anlände, och vid Elisabeths inträde i salongen flög en hviskning genom de spridda grupperna af herrar och damer: ”Min Gud hvad fru Lindmark är blek! Hvad hon blifvit mager! Och hennes toilett se’n! Hvar är nu den smak och eleganse, som alltid förr röjt sig i hennes klädsel? Visst är hon också nu prägtig i sin svarta sidensargeklädning och den hvita blonderschalen; men huru passar svart och hvitt för en, som ej har sorg? Aldrig hade hon förr klädt sig så. Och den beprisade skönheten då! Har den någonsin funnits, så är den nu ohjelpligt förbi.”
”Ändå fördunklar hon äfven nu alla andra skönheter i ....” sade en ung man, leende åt den unga flickans ifver, som yttrat de sista orden.
”Det är sannt! ni är också en af dem, som beundrat denna förtrollerska, hvilken dock enligt min smak ej förtjenar en hundradedel af allt det grufliga beröm, man slösat på henne. Jag säger med flit slösat, ty dermed är det sannolikt slut numera.” Dessa ord sades med hemlig triumf af den ofvannämnda unga damen.
”Och hvarföre det?” frågade Elisabeths försvarare allvarsamt. ”Enligt min smak åter har fru Lindmark, långt ifrån att förlora, vunnit hvad utseendet beträffar, ty denna genomskinliga blekhet ger blott ett luftigare uttryck åt hennes sylfidiska gestalt.”
Detta korta samtal hade blifvit hållet helt nära Rudolph och ej ett ord hade undgått hans öra. Hans hjerta talade högt samma språk, som den andres tunga, och dock uppsteg också en smula bitterhet på samma gång vid åsynen af Elisabeths djupa blekhet och den sorgedrägt hon bar. Han kände för väl orsaken till båda och den grämde honom, på samma gång den uppväckte ett slags despotiskt beslut hos honom.
Virginia hade satt sig bredvid Elisabeth, men snart kommo vänner och bekanta, som lockade henne med sig på promenad i de andra rummen. Elisabeth satt ensam qvar. Dock kommo också till henne bekanta, som med ytligt deltagande gjorde sig underrättade om hennes helsa, ”som såg för skral ut!” Äfven en hop unga herrar närmade sig henne, ifrigt bedjande om första, andra, tredje och fjerde danserna; men utan all framgång, ty Elisabeth förklarade bestämdt att hon ej ville dansa. Till de beklagande och frågande fruarna åter sade hon kort: ”att hon ej mått illa, att hennes helsa var fullkomligt bra,” och dessa trumpna svar hade till följe att hon snart blef lemnad i ro, det enda hon önskade.
”Aldrig såg jag maken!” utropade fru A... ”Hvad tror hon sig vara för ett underdjur?”