”Det är kanske ej rätt att göra det,” sade med menlös och tvekande ton den berättande, ”och kanske är det ej sannt heller, ni vet alla att tjenstefolk ljuga gerna på sitt herrskap; men efter jag så fullkomligt kan lita på er tystnad, mina vänner, skall jag berätta er hvad jag hört af min huspiga, som åter hört det af Lindmarks köksa, som är hennes syster; men I måsten först låfva mig att ej tala om det för någon.”
”Bevars! huru skulle det komma i fråga? hvem ville väl förråda en hemlighet? det var ju ej tänkbart.”
Efter dessa högtidliga försäkringar började den goda fru C. att i största hemlighet framhviska, hvad hon hemtat ur den uppgifna, pålitliga källan, men gjorde sig ej samvete af att tillägga eller fråntaga några små omständigheter, för att förbättra historien. Med långt framsträckta hufvuden lyssnade de andra fruarna med häpenhet, och utan att betvifla ett ord, till den vidunderliga berättelsen om Elisabeths kärlek till både Rudolph och Ferdinand, med alla dithörande detaljer, som bevisade att hennes förhållande till dem båda var i högsta grad brottsligt och afskyvärdt; äfven visste den goda frun förtälja om Leonhards sorg öfver sin fallna maka, hvars otroheter han alltför väl kände, ehuru han ej låtsade se dem. Allt detta blef på det förskräckligaste sammanrördt af den kunskapsrika frun och troddes som en osvikelig sanning af de andra, som ännu samma afton, hvar på sitt håll, berättade saken med tillbörliga tillägg, så att inom mindre än en vecka, kände hela staden Elisabeths olyckliga och, som hon trodde, väl bevarade hemlighet, ehuru så grufligt vanställd, att den ej liknade sanningen mera än en stjerna liknar månan.
Under denna hemlighetsfulla berättelse satt det olyckliga föremålet derför helt kall och sluten, icke anande hvad som tilldrog sig omkring henne. Men sednare på aftonen, se’n hon tvungit sig att se på dansen, i hvilken hon ej deltog och som plågade henne, steg hon upp och lemnade den folkuppfyllda salongen. Obemärkt gick hon genom flere rum, der äldre herrar och fruar sutto vid spelborden, och kom så sluteligen i ett helt mörkt kabinett, hvars enda upplysning bestod af de ovissa strålar, som fullmånan lät falla in genom ett utanför fönstret stående träds löflösa grenar. Luften i detta rum var frisk och sval, i jemförelse med den i de andra öfverfyllda rummen, och blott som ett fjerran sus hördes hit musiken och skrålet ur danssalen. Sedan hon öfvertygat sig, att här ingen fanns, kastade sig Elisabeth på en liten soffa vid fönstret, gömde hufvudet i sina händer och utbrast i djupa snyftningar.
Länge satt hon så, då hastigt en mörk skugga skymde ljusningen från den öppna dörrn och en hög gestalt trädde fram till soffan. Det var Rudolph. Med dyster blick och korslagda armar betraktade han stum några minuter den svartklädda, af det dallrande månskenet belysta, bleka gestalten, som vid hans åsyn rest sig häftigt darrande. Slutligen sade han med dof röst:
”Hvarföre darrar och bäfvar du så? Hvad är det du fruktar?”
Elisabeth teg och han fortfor: ”Hvartill denna sorg, dessa eviga tårar? Hvad betyder denna svarta drägt? Är det din kärlek du sörjer öfver? Älskar du mig ej? Nej! Det var då blott ett bedrägeri, en osanning, då du sade att du gjorde det?”
”O säg icke så!” utropade Elisabet qvalfullt. ”Du vet nog att det, tyvärr, var en alltför verklig sanning i dessa olycksaliga ord.”
”Hvarföre då ständigt plåga mig och dig sjelf med dessa onödiga förebråelser? Elisabeth, du milda engel, som jag så högt älskar! lägg bort denna klagan, detta sorgbundna väsen, och gör din arme Rudolph lycklig. Jag begär ju ej mer än att se dig åter glad och leende som förr, och det kan du ju vara, blott du ej anser denna vår rena kärlek för synd.”
”Och hvad är den då?” I denna fråga låg en djup, men ödmjuk förkrossning.