”Icke är det synd att älska, älska rent och högt som vi. Har icke Han, som är kärlekens urkälla, befallt oss att älska? Hvad som är herrligt, förblir det, om äfven stundom förmörkadt af jordlifvets dimmor; ty solen kan ej förlora sitt ljus, ehuru den stundom lyser dunklare. Så förblifver ock sjelfva kärleken, under hvilken form hon än må uppenbara sig, dock en ljus stråle från Gud fader sjelf och således högre än synden, som ville neddraga och förinta henne.”
”Ack så ville också jag stundom tro!” sade Elisabeth med en djup suck; ”men så komma åter de långa, mörka stunderna, då jag tycker mig vara den största synderska jorden bär. O det är en ryslig tanke! Om jag blott kunde göra mig fri från den.”
”Det skall du, om du blott slår dessa onödiga griller ur hågen och ej stänger dig inne hädanefter som hitintills, utan besöker som förr och deltar i nöjen. Derigenom blir ditt lynne och din helsa återställda, denna dyrbara helsa, som jag besvär dig att bevara, om också ej för min, så för deras skuld, som äro ditt hjerta kärast. Låt mig be dig för dina barns kärleks skull!” tillade han och böjde knä i oändlig kärlek för den tillbedda.
Månans sken föll i brutna strålar på den knäböjande och spred en magisk ljusning öfver hans, af en varm och sann kärlek förskönade, väsen. Denna syn verkade som en förtrollning på Elisabeth, som darrande sjönk i hans utsträckta armar och hviskade matt: ”Jag skall göra som du vill, tro som du vill; haf blott förbarmande och tålamod med mig! Snart skall det väl bli bättre, jag skall kämpa och strida, tills alla dessa hotande spöken försvunnit, tills jag utan fruktan förmår älska dig.”
”Tack, tusende tack; Min innerliga, eviga kärlek skall hålla dig skadeslös för denna föresats, dessa strider,” jubilerade Rudolph och slöt den älskade varmt till sitt hjerta. ”Nu skola vi genast gå till de andra, eljest kan vår frånvaro bemärkas och väcka förvåning.”
”Nej icke i afton!” bad Elisabeth förskräckt och ödmjukt, ”i afton kan jag ej vara glad.”
”Hvarföre ej?” frågade han mulet.
”Rudolph se ej så ledsen ut! en annan gång skall jag gerna uppfylla din vilja, dina önskningar, blott ej i afton.”
”Hvarför skall du just i afton neka mig denna lilla bön?”
”Jag kan ej vara glad i dag. Det är i dag årsdagen af mitt bröllopp; för åtta år se’n svor jag honom min tro.”