En djup tystnad uppstod; hastigt blef den dock afbruten af lätta steg i det yttre rummet, och knappt hann Rudolph draga sig undan i den mörkaste vrån, innan värdinnan inträdde.
”Bevars, min söta fru Lindmark! Hvad! Ni sitter här i kolmörker,” utbrast hon förvånad och misslynt. ”Förlåt! de vårdslösa domestikerna hafva försummat tända eld i detta, något aflägsna rum.”
Elisabeth försäkrade, att det ingenting gjorde, att det var roligt att sitta så med himlalampan till ljus och nämnde några ord om hufvudvärk. Då blef den artiga värdinnan sjelfva medlidandet och skyndade ut för att hemta eau de cologne. Nu kunde Rudolph obemärkt lemna rummet, och han gjorde det. När värdinnan återvände med ljus och luktvatten, stod han i det tredje rummet ifrån kabinettet, ifrigt studerande i Runebergs Hanna, som han läst väl tjugu gångor.
”Ack herr borgmästare!” utropade fru R.. vid hans åsyn, ”fru Lindmark har blifvit illamående.”
”Å! det är beklagligt!” sade Rudolph med fullkomlig likgiltighet i tonen och såg knappt upp från sin bok. ”Väl ej farligt, hoppas jag?”
”Nej, det går väl öfver snart. Hvad är det för en bok som så tyckes interessera borgmästaren? Ja så, Runebergs Hanna; den är också för söt, icke sant?”
Med en stum bugning jakade Rudolph till detta beröm och den goda frun gick vidare. Elisabeth fick nu upplysning och eau de cologne och många goda råd mot hufvudvärk, men förklarade dock snart sin afsigt vara att fara hem, emedan hennes illamående gjorde det omöjligt för henne att längre qvardröja. Värdinnan yttrade hvad en artig värdinna säger vid ett sådant tillfälle, hon talade om sin ledsnad öfver Elisabeths sjukdom, om att snart få återse henne m. m. Elisabeth tackade, önskade det samma, men då hon, efter att blott ha tillsagt Leonhard om sin afresa, satte sig i den mjuka slädan, suckade hon djupt af tillfredsställelse och sade sagta:
”Gud ske lof att det är förbi!”
Ifrån denna dag började en rad af lustbarheter för Elisabeth, i hvilka hon alltid deltog och för hvilka hon till och med ofta var tillställarinna. Med rastlös ifver jagade hon från nöje till nöje och tycktes snart ej få nog deraf. Hennes väsen, nys så dystert, blef åter muntert och gladt, men det var ej denna fridfulla glädtighet som fordom, utan en häftig, ojemn, brusande och uppskrufvad jubelfröjd, under hvilken endast den uppmärksamme åskådaren kunde upptäcka ett djupt såradt och bristande hjertas sista förtviflade ryckningar. Den fordna elegancen återvände i kanske ännu högre grad, och en ny, ehuru ofta konstgjord rodnad, prydde åter hennes intagande ansigte. Med hvarje dag uppstod hos henne allt större håg för flärd och fåfänga och hon tvekade ej ett ögonblick att uppfylla den. Leonhard såg med glädje detta återvändande till lifvet, som han ej kunde förklara, och nekade henne nu, mindre än någonsin, hvarje, om också oförnuftig, önskan. Rudolph också gladdes, gladdes åt det välde hans vilja utöfvade på den älskade, gladdes åt hennes förvandling; ty så skarpsinnig han var, såg han dock ej den förtviflan som bodde i hjertat, fast munnen myste af fröjd, och mest gladdes han öfver hennes tilltagande kärlek. Endast Ferdinand såg hvad som föregick i detta arma, för honom så dyrbara, hjerta och han blef djupt bedröfvad. Men förgäfves försökte han att få ett enskilt möte med henne, ty Elisabeth undvek ängsligt att bli på tumanhand med sin kusin; förgäfves skref han, när ingen annan utväg återstod, och fick brefvet ouppbrutet igen. Då förtviflade han, och för första gången vacklade hans fasta tro till Herran. ”Skall hon då förgås nödvändigt?!” utbrast han knotande. Men hjelpen kom, ehuru den dröjde länge.