”Hastigt förvissnar vårdagens ros,
Snart din förhoppning flyktar sin kos,
Hjertat ett föremål mera ej finner
Hvarför det klappar, hvarför det brinner.”
Dahlgren.
Drifvorna smälte för Aprilsolens varma strålar, taken greto af fröjd och högt upp i skyn svingade lärkan, jublande öfver de ur snön framträdande, svagt grönskande åkerfälten. Få hjertan finnas, som icke vakna till lif vid vårens ankomst, och djup är den sorg, som ej af dess ljufva vindar förmildras och lemnar rum för hoppets soliga dag. Också Elisabeths hjerta öppnade sig för naturens älsklighet och hoppet återvände i hennes barm. Hon trodde nu, hon hoppades att hennes brott ej var så oförlåtligt som det förut framträdt för hennes inre syn. ”Månne icke Han, som skapat sin jord så skön, så herrlig och gifvit allt åt sina syndiga barn, månne ej Han, den barmhertige, också förlåter denna min ofrivilliga synd?” så frågade hon sig ständigt, och det varma hoppet gaf ett jakande svar. Detta hopp spred en ljusning öfver hela hennes väsen, det gjorde henne mild, ödmjuk och fördragsam och framkallade en allt större vänlighet emot den arme, bedragne maken; hon ville sålunda ersätta sin svalnade kärlek, sina, ehuru endast i känslans verld, brutna eder. Leonhard såg med glädje denna förvandling och den gjorde honom godt, ty just nu behöfde han mera kärlek och mildhet än någonsin, ehuru han ofta tycktes emottaga dem med en likgiltighet som djupt sårade Elisabeth, fastän hon icke tröttnade att vara honom den ömmaste, omsorgsfullaste maka. Med en grämelse, för hvilken han djupt förebrådde sig, såg Rudolph det förändrade uppförande, Elisabeth iakttog mot sin man. Det uppväckte i hans själ en viss orolig fruktan att förlora hennes kärlek, hvilken med hvarje dag blef honom allt dyrbarare, och för hvilken han ofta kände de grymma qval, en häftig svartsjuka alstrar. Men då han, djupt blickande i hennes milda öga, blott läste der varm kärlek, då lugnades han åter och slöt henne under en tyst afbön till det hjerta, der hon, och endast hon, lefde i en känsla så varm, att den ej kan fattas af ett vanligt sinne.
En morgon denna vackra vår, inträdde Virginia till sin vän. Hennes blick var glad, hennes kind strålade i högre färg än vanligt, gången var lätt och klädseln ovanligt omsorgsfull. Gladt flög hon till den i det milda solskenet på en soffa hvilande Elisabeth och slöt henne varmt i sina armar. Vänligt besvarade denna, som just i dag var ovanligt lugn, väninnans smekningar.
”Hvad du ser glad och lycklig ut i dag Virginia! Har något lyckligt händt?” frågade Elisabeth, se’n hon en stund under tystnad betraktat sin kusin. Men icke blott i dag, utan flere veckor tillbaka, hade Virginia sett lika lycklig och glad ut, ehuru Elisabeth för sin egen smärta ej gaf akt derpå.
”Nej, men du ser också i dag friskare och gladare ut än på länge. Huru mår du?”
”Visst mycket bättre, men ack, icke är det fullt bra ändå ännu.”