”Det blir väl, bara du ger dig tålamod; minns du i julas, huru jag måste tvinga dig att komma till R..s och huru godt det se’n gjorde dig att vara ute bland andra. Ser du, jag är icke ändå en så alldeles stor doktor hjelplös, följ du blott mina råd!”
”Gud bevars! Hvem vet huru det då skulle gå med mig?” sade Elisabeth leende.
”Åh frukta ej! jag bekänner mig till vår tids läror äfven i medicin, att icke begagna inre, men deremot använda så mycket mera yttre medel.”
”Ack ja, vår tid älskar ytan, äfven hvad medicin beträffar. Dessa vattenkurer, huru beprisade äro de icke? O! om de kunde skölja bort allt elände ur kropp och själ, huru välsignande vore de ej?”
”I sanning!” utbrast Virginia skrattande, ”du begär förmycket af dem, det är nog om de mägta bota kroppen.”
”Du har rätt, och hvad är dock kroppens plåga mot själens qval?”
”Som ett knappnålsstygn mot ett igelbett, förmodar jag. Men lemnom detta; det för oss in i en labyrinth, der vi se ingen utgång, låt oss hellre tala om något gladt, t. ex. om kärlek?”
”Kärlek?!” upprepade Elisabeth bleknande och med knappt hörbar röst.
”Ja kärlek! Det ser ut som om jag skulle talt om död för dig, så blek är du nu,” sade Virginia muntert.
Elisabeth försökte le också och Virginia fortfor hastigt och rodnande, utan att ge akt på vännens upprörda väsen: ”Jag har länge längtat att för dig, som jag från våra barnaår älskat så innerligt, få anförtro en hemlighet, som rör mig sjelf; men du har nu på en tid varit så kall och sluten emot mig, att jag ej vågat fram med min bekännelse. Nu kan jag dock ej mera tiga, utan ber att du med tålamod måtte åhöra mig.”