”Och den hemlighet, du vill anförtro mig, är den sådan, att du ej behöfver ångra att hafva öppnat ditt hjerta? Betänk dig väl, innan du talar, det är för sent se’n.”
”För dig vill jag ingen hemlighet hafva,” sade Virginia varmt, ”vet då att jag älskar innerligt.”
”Hvem?”
”Jag kan icke uttala hans namn, men gissa du goda Elisabeth,” sade Virginia, gömmande hufvudet vid vännens bröst och sålunda undgående att märka hennes dödliga blekhet.
”Jag vet icke någon att gissa på,” sade Elisabeth med en suck.
”Har du ingenting sett eller märkt? ty äfven han älskar mig, det vet och tror jag, ehuru han ingenting sagt.”
”Nej, jag har ej bland alla dem, som fjeskat kring dig, sett någon, som jag just skulle kunna tro att ha lyckats eröfra min älskade Virginias hjerta,” sade Elisabeth halft leende.
”Ingen fjesk skulle heller någonsin gjort det, nej! till att eröfra mitt hjerta fordrades denna stolta, manliga och höga själ, han eger, som jag älskar och evigt skall älska. Men efter du icke kan gissa hans namn, så måste jag väl säga det. Luta ditt öra till mig, han heter Rudolph Berg!”
Vid detta namn, det sista hon hade väntat och trott sig få höra, spratt Elisabeth häftigt upp. Hennes hjerta klappade sa våldsamt, att det hotade qväfva henne, och tung och flämtande gick andedrägten öfver de bleknade läpparne. Virginia såg upp häpen och förvånad.
”Hvad felas dig?” frågade hon bekymrad.