”Ett häftigt stygn,” sade Elisabeth knappt hörbart, men med en rörelse af otålighet. ”Det är då honom du älskar så högt?”
”Ja visst! och förtjenar han ej all kärlek, all dyrkan af ett menniskohjerta? Ack Elisabeth! han är så ädel, så förträfflig, det ser jag allt bättre för hvarje dag; hvem skulle kunna låta bli att älska honom?”
Stackars Virginia! hon visste ej hvilken balsam hon med dessa ord gjöt i rivalens sårade hjerta.
”Och han, älskar då han dig?” frågade Elisabeth efter en paus.
”Det är just hvad jag tror och hoppas. Han har väl aldrig med ett ord uttalat, hvad han känner, men ack du vet Elisabeth, att för kärleken finnes ett språk, som ingen vet hvari det består, ehuru det är fattligt för ett älskande hjerta.”
”Har han då utmärkt dig framför andra?”
”Ack ja! eljest skulle jag ej ega något hopp alls; men nu är händelsen den att han alltid med så mycken välvilja, godhet och uppmärksamhet bemött mig, — du vet att han ej slösar med sådant — och på sednare tider isynnerhet har denna hans uppmärksamhet öfvergått till en varm, innerlig hängifvenhet, som är mig så ljuf och låter mig hoppas, att han delar min kärlek.”
”Men om du bedrog dig, om han älskade en annan?” frågade Elisabeth med en sällsam känsla.
”Elisabeth!” utbrast Virginia häpen, ”vet du, känner du då att han älskar någon?”
”Nej! jag frågar blott hvad du skulle göra, om det vore så?”