”Då,” sade Virginia och hennes ögon tårades, ”då skulle jag sörja tyst, men djupt och bittert, och sedan lägga mig stilla ner att dö.”
De tego båda. Efter en stund lemnade Virginia sin vän; hon gick hem allvarsam och nedstämd. Ensam lemnad, försjönk Elisabeth i djupa tankar. De voro mörka, ovissa och bittra, de talade sålunda: ”Har Virginia bedragit sig och tolkat för kärlek, hvad som var endast vänskap, och en vanlig, ehuru hos honom sällsynt, välvilja? Eller har Rudolph bedragit henne och med uppsåt låtsat en kärlek, den han icke hyser? Eller älskar han måhända henne och jag är den enda bedragna? O, i denna tanke ligger ett helvete! För all min kärlek, för alla eder jag brutit, skulle det bli min lott att se mig skändligt bedragen, gäckad, vanärad äfven i mina egna ögon? Är det ej nog, att verlden, som snart lär fördömma mig, skall tro mig vara sjunken ännu djupare än jag det verkeligen är? Skall jag äfven sjelf förbanna den stund, den eländiga, svaga stund, då bekännelsen om min kärlek gick öfver dessa usla läppar? Dock nej, o nej! Rudolph kan ej ha bedragit mig, jag skall fråga honom, jag skall besvära honom att säga sanningen, och då jag hört min dom från hans egna läppar, då först skall jag tro på mitt öde. Öde! huru grufligt vore det ej, om Virginia doge för sin kärlek till honom? Hu! jag vill ej tänka derpå!” och hon gömde rysande hufvudet i sina händer.
En afton några dagar derefter satt Elisabeth ensam i ett af salongsfönstren. Mild skymning herrskade i det stora rummet, men Elisabeth, der hon satt, var dock bestrålad af fullmånans ljus, som så herrligt tindrade på den klara, högblå vårhimmeln. En djup tystnad herrskade i hela huset; Leonhard var borta i ett sällskap, barnen äfven så och tjenstefolket sysslade med sina hushållsbestyr i en flygelbyggnad. Den djupa tystnaden födde sorgliga tankar i Elisabeths sinne. Lifvet föreföll henne så tomt och bittert, så fullt af lidande, att stora brännheta tårar långsamt började droppa ned öfver den hand, mot hvilken hon stödde sitt hufvud. Då öppnades sagta dörrn och en manlig gestalt smög hastigt genom rummets halfdunkel fram till den sörjande, och i nästa ögonblick låg hon vid ett hjerta, som klappade högt för henne. Det var Rudolph, som hon ej sett på flere dagar och som hon varmt efterlängtat; hon hade så mycket att säga honom.
”Du här!” utbrast hon öfverraskad och ryckte sig häftigt lös från honom, men en stråle af vemodig glädje bröt dock fram ur hennes öga vid hans åsyn. ”Jag trodde dig vara hos Y..s. der är ju stor herrsamling i dag?”
”Hvad gjorde jag der? Visst gick jag dit på en stund, men det surrande lifvet var mig vidrigt och jag lemnade det för att vid en blick af dig glömma allt, som förefaller mig vämjeligt; jag såg att jag kunde fritt frossa af din ljufva närvaro i afton. Jag har längtat efter ett ögonblick med dig ensam och nu först blir det mig gifvet.”
”Du älskar mig då?” frågade Elisabeth vemodigt. ”Nej se på mig Rudolph! jag vill i ditt öga läsa svar på min fråga; jag behöfver det för att vara rätt säker derpå.”
”O du älskade! kan du tvifla derpå?” sade Rudolph och blickade henne trofast i ögat. ”Dig, och endast dig älskar jag i lifvet.”
”Gud ske lof!” sade Elisabeth sagta och lutade sitt hufvud mot det hjerta, som så älskade henne; men hastigt drog hon sig med en rysning tillbaka och fortfor: ”Och dock är det ett brott att säga så, ett brott för oss att älska.”
”Återvänder du till dessa grubblerier? Lemna dem min älskade, och stör ej dessa få saliga ögonblick vi ega för hvarandra!”
”Nej, nej, jag skall ej förbittra dem; men en fråga skall du besvara, som jag redan under flere dagars tid längtat att få göra dig: älskar du Virginia?”