”Jo som en vän, en slägting till dig.”
”Icke annorlunda? Säg mig sanningen.”
”Nej, icke annorlunda. Kan du väl tvifla derpå?”
”Men hon tror det dock,” sade Elisabeth med en djup suck; ”hon älskar dig med den första kärlekens hela värma, och tror att du delar denna känsla.”
”Det är omöjligt!”
”Tyvärr är det sannt, hon har sjelf förtrott mig sin kärlek och sitt hopp att också vara älskad af dig. Ack Rudolph, du hade ej bordt bedraga henne, hon är så god, så varmhjertad, så trofast i sin kärlek.”
”Jag har ej bedragit, ej hycklat för henne,” sade Rudolph fast, ”det var ej mitt fel att hon i en kall vänskap läste varmare känslor. Hon bedrog sig sjelf och på henne kan villans bitterhet ensam falla, ty endast hon har felet i denna sak.”
”Säg ej så Rudolph!” bad Elisabeth förskräckt, ”dömm ej så hårdt! Du har ju sjelf sagt, att kärleken ej är brottslig; icke kan den vara straffvärdare om den ej är delad? Och huru vore det möjligt att ej älska dig? Jag kan ej fatta denna möjlighet.”
”Icke fördömmer jag henne, Elisabeth, jag blott beklagar hennes förblindelse. Kanske den likväl icke går så djupt, denna känsla, den förgår säkert snart.”
”Ack, det är just det jag fruktar, att icke sker,” sade Elisabeth sorgset. ”Virginia är ej af dessa fjärillätta varelser, som glömma allt i ett ögonblick. Hennes känslor, ehuru dolda, gå djupt, och hvad hon engång fästat sitt hjerta vid, det älskar hon evigt.”