”Olycklig hon då, om så är,” sade Rudolph med djup stämma, ”ty henne vill, kan och skall jag aldrig älska, aldrig i evighet. Du, blott du, är den mitt hjerta tillber och dyrkar, så länge det klappar!” och med en kärlek så ren, så varm, att englarne logo deråt, ehuru brottslig den syntes i menniskoögon, slöt han Elisabeth till sitt hjerta och månan strålade klart öfver de båda älskande.
I detta ögonblick hördes ett svagt buller; det var som ljudet af en sagta suck. Rudolph och Elisabeth sprutto till och lyssnade, men hörde intet vidare. De sågo sig omkring, men blefvo ingenting varse och trodde att de misshört sig. Aldrig fingo de heller veta orsaken dertill. Men författare och författarinnor, som fått den stora gåfvan att veta litet mera än andra, ehuru de ofta veta mindre, kunna således äfven meddela en och annan liten sqvallernyhet, och i besittning af denna vackra talent, går jag att berätta hvad jag vet om den hemlighetsfulla sucken.
”Mamma!” sade Virginia samma afton till sin mor, ”jag går på en liten stund till Elisabeth, hon är väl ensam nu, ty Leonhard är nog hos Y..s.”
”Gå mitt barn!” sade modren. ”Du kan nog behöfva hemta frisk luft, det kan göra ditt sjuka bröst godt, men tag skinnkappan på dig.”
”Huru tror mamma att jag orkar gå med den?” sade dottren skrattande, ”dessutom behöfs ej mera vinterplagg.”
”Åh nej! tag du den bara min flicka. Kom ihåg att du ej varit frisk på ett par dagar. Tag du kappan vackert, så ångrar du dig ej.”
”Nå, för att göra mamma till viljes skall jag ta den då.”
”Se så, det är bra! Kom hit Virginia lilla så får jag svepa den om dig bättre än du sjelf brukar;” och med öm omsorg drog modren kappan öfver dottrens bröst.
”Tack mamma lilla! Adjö nu! Skicka efter mig klockan 10;” med dessa ord försvann Virginia.
Med lätta steg vandrade hon i den ljusa qvällen till vännens boning och var snart framme. Obemärkt gick hon genom de öppna, tomma rummen. Hon tittade in i barnkammarn, sängkammarn, samlingsrummet, kabinettet, köket, men fann ingen christen själ. Redan stod hon i begrepp att lemna huset, då hviskande röster, genom den mot tamburen halföppna salongsdörrn, nådde hennes öra. Förundrad tog hon ett par steg närmare och stod i begrepp att sagta inträda for att öfverraska Elisabeth och den andra väninnan, som hon trodde vara någon af deras gemensamma bekanta, då hon hörde sitt namn nämnas af en röst, vid hvilken hennes hjerta slog högt af blandade känslor. En oemotståndlig nyfikenhet kom öfver henne, hon ville höra hvad dessa för henne så kära personer talade om henne så hemlighetsfullt och på en så ovanlig stund och plats, ty med skäl trodde hon Rudolph vara med de andra hos Y..s. Med återhållen andedrägt och framlutadt hufvud stod hon vid dörrn i så djupt åhörande af det halfhöga samtalet derinnanför, att hon ej sett eller märkt om hela verlden ramlat öfver henne. Med blicken stirrande fästad genom den halföppnade dörrn på de af månans ljus bestrålade gestalterna derinne, åhörde hon i namnlös ångest allt hvad de sade. Hennes hörsel, genom en förfärlig feberaktig spänning skärpt utöfver vanligheten, tillät henne att tydligt fatta hvarje ord och lemnade henne en förfärlig upplysning. Med namnlös smärta blef henne allt klart, och då hon såg Rudolph, denna Rudolph, som hon så högt älskade, sluta Elisabeth, detta hennes ideal af qvinlig fullkomlighet, i sina armar, till det bröst, vid hvilket hon hade hoppats att engång få hvila, då blef henne lifvet bittert och tungt och ett mörkt tvifvel uppsteg i hennes hjerta. Förvirrad strök hon handen öfver den bleka pannan och en sagta suck uppsteg ur det beklämda bröstet. Det var denna suck, som nådde våra båda älskandes öron och lät dem spritta till. Äfven Virginia återväckte den till lif. Sagta, som hon kommit, smög hon bort igen. Med döden i hjertat vandrade hon utan mål framåt längs elfstranden. Mörka, bittra tankar kämpade i hennes bröst. Hon tyckte sig öfvergifven, förrådd och smädad af dem, hon älskade högst på jorden och en känsla af hat och hämdlystnad intog hennes hjerta, men kärleken uppsteg åter mäktigare och qväfde den.