”O!” tänkte hon, ”för hvad är det jag anklagar dem? De kunna ej älska mig, men det är väl mitt och ej deras fel. Och dock tillber jag dem så högt, jag ville gerna för deras skull uppoffra lif och sällhet och allt, allt på jorden, om det vore dem nyttigt; men de bry sig ej derom, fråga ej det ringaste efter min tillgifvenhet, min kärlek. Jag trodde för ett ögonblick att han älskade mig; jag dåre! huru kunde jag ens hoppas denna sällhet? Huru kunde han, den ädle, den förträfflige älska mig, mig den felfulla? Blott Elisabeth kunde fatta all hans själs rikedom, blott hon var värd att älskas af honom. Denna illusion var kort, men herrlig, derför vill jag icke klaga, icke sörja; lifvet är dock så kort, så flygtigt, och för mig är det snart slut, jag känner det här,” hon lade handen på bröstet, der en häftig smärta kändes. ”Tåla, lida och hoppas på ett bättre lif är hvad mig återstår.” Men nu blef plågan i bröstet så stor, att hon måste stanna och luta sig mot stammen af ett åldrigt träd, vid flodstranden, ty hon förmådde ej hålla sig uppe längre. Då frambröt en ström af varm, rosenröd blod öfver hennes läppar och flöt ned på den frusna marken. Af den häftiga sinnesrörelsen hade blodet kommit i starkare omlopp och skulle dödat henne, om det ej gifvit sig utbrott. Länge flöt det sagta så, och då det slutat, stapplade hon matt och långsamt hem igen.

”Min Gud! mitt barn, hvad fattas dig?” utbrast modren ångestfullt, då hon fick se dottrens bleka ansigte. ”Är du sjuk?”

”Ja min mor!” svarade Virginia och tvingade sig att le, ”jag mår verkeligen ej väl.”

”Du är mycket sjuk, mitt barn, sjukare än du tror; det är bäst du lägger dig.”

”Nej mamma, jag är ej så pjåkig, låt mig sitta oppe bara, sålänge jag ännu kan,” tillade hon sagta och suckade.

Upptäckten.

”O jag vill, jag kan icke misstro henne!”

Leonhard.

Månader gingo. Ryktet hade fattat Rudolphs och Elisabeths namn i sina obarmhertiga händer och fört dem som en löpeld ikring stad och land. Många voro berättelserna om deras kärleksintriger, som alla kände, ehuru ingen visste det rätta förhållandet. Leonhard blef ömsom smädad, ömsom beklagad, ty numera var han den enda, som ej kände sin makas kärlek till Rudolph, en berättelse som lefde i hvar mans mun, ehuru förfärligt vanställd och med tillägg, som stämplade den till det rysligaste brott. Alla drogo sig småningom från Elisabeth, ehuru de fortforo att till det yttre visa henne all aktning; men detta skedde förnämligast för hennes makes skuld. Hvarken Leonhard eller Elisabeth bemärkte detta, endast Rudolph såg det med tyst förbittring, ty hans ljusa omdöme sade honom orsaken dertill. Han undvek numera vännens hus för att ej gifva lastarenom rum, men som han af naturlig granlagenhet förteg för Elisabeth orsaken, såg hon i hans aflägsnande blott en oförklarlig köld. Detta — i förening med Virginias dystra sinnesstämning och tilltagande sjuklighet, hvilken hon förebar som en orsak, hvarföre hon sedan den olyckliga aftonen, då hon, ehuru osedd, var ett vittne till deras kärlekseder, ej velat besöka någon, icke ens Elisabeth, af fruktan för sin svaghet då hon skulle återse dem tillsammans; — detta allt tillsammanstaget gjorde, att Elisabeth ej var lycklig i sitt hem och derföre ute i verlden sökte nöjen och förströelser i rastlös oro. Ferdinand, som mera sällan nu besökte dem, såg med innerligt medlidande hennes själs och sinnes ofrid, och bad blott tyst för henne; ty i ord ville och fick ej hans hjertas varmaste känslor kläda sig. Det var ett mörkt moln, som dystert hängde ned öfver dem alla, hotande att i sitt fall krossa allt.

I ... lefde vid denna tid, och gör det troligen än i dag, två bröder, äldre karlar, enkla till sitt väsen, opolerade i sitt sätt, men rättskaffens och redlige i vandel och tankar. De voro familjefäder, hurtiga, ovanligt stora raska hussar och sjömän till yrket. Deras namn var äfven Holmén, och de voro kusiner till Elisabeth, ehuru mycket äldre än hon och, i anseende till sitt från ungdomen förda kringirrande lif, som föga lät dem vistas i hemmet, nästan vordne fremlingar för sin kusin. Äfven dem nådde ryktet om deras slägtings vanära och grämde djupt deras redliga och slägtkära hjertan. De beslöto att för Leonhard upptäcka saken, öfvertygade, att intet vidare behöfdes för att bringa den till en lycklig utgång. ”Han är ju herre i sitt hus,” sade de, ”och om ej annat hjelper, kan han piska ut den falske vännen, och om han i vredesmod ger sin hustru tillbörlig husaga med, kan det ej skada som straff och varnagel för en annan gång.” Deras hämnd- och bestraffningsplan var i äkta sjömanstil. Med all den granlägenhet honom var möjlig, meddelade nu en dag den äldre brodren sin stora hemlighet till Leonhard, men huru förvånad blef ej den gode mannen, då han såg att vännen, trots all hans tydlighet, ej förstod honom mera än om han talat hebraiska. Nu blef han tvungen att närmare reda ut saken och då han gjort det, såg han med häpnad, hvilken verkan denna underrättelse gjorde på Leonhard.