”Du borde blygas!” sade denne — och en mörk vredens rodnad färgade hans panna och en hotande blixt bröt fram ur de eljest så lugna, glada ögonen —, ”du borde blygas att på ett så nedrigt sätt förtala din egen slägting och min maka och vän, och med dina giftiga ord söka sprida tvedrägt i mitt hus och röfva bort all sällhet ifrån oss; men jag svär, att du ej skall lyckas och att jag sjelf vill skydda min arma älskade Elisabeth emot alla lömska, osanna rykten; ty jag kan dock ej tro dig vara uppfinnare af denna djefvulska lögn, utan du eftersäger blott, hvad någon giftig tunga utspridt och berättat dig.”
”Jag kan ej säga ja till dina ord,” svarade den andre förolämpad, ”ty alla tala derom, och icke blott giftiga tungor, utan de hederligaste menniskor i vår stad; alla känna denna sak utom du, ehuru ingen annan än jag haft mod att säga dig detta, och f—n i mej jag det gjort, om jag haft en förställning om, huru dåraktig och förblindad du är. Att för all välvilja ännu bli ansedd for en smädare och ränkmakare, det hade jag aldraminst väntat af dig.”
”Förlåt mig!” bad Leonhard och räckte försonande handen åt sin slägting, ”men huru vill du att jag skall tro denna rysliga lögn?”
”Jag fordrar ej att du skall tro den, ehuru jag anser ryktet för sanning, jag vet nog att det är tungt att misstro dem, som äro oss kära; men jag ansåg dock för min pligt att upplysa dig om allt, på det du måtte kunna vidtaga dina mått och steg. Tror du det är så förb— roligt att springa åstad med sådana underrättelser? Och jag hade ej gjort det, om inte Elisabeth varit min slägting och jag värderat dig för mycket, att med liknöjdhet se dig ett föremål för åtlöjet, som din okunnighet om din hustrus otrohet väcker.
”Är jag ett föremål för åtlöjet?” frågade Leonhard rodnande af förtrytelse.
”Ja visst är du det, och med fulla skäl dertill. Huru kan en klok karl låta huttla med sig så der groft? Och se’n anse en hederlig karl, som vågar säga honom sanningen, för en bedragare, det är kronan för all dumhet! Nog är det bra att ej misstro de sina, men man bör ej heller misstro andra utan att först pröfva saken.”
”Hvad vill du jag skall göra då?” frågade Leonhard sorgset, ”icke vill och icke kan jag misstro henne, icke honom heller.”
”Men du kan ju ge akt på dem ändå.”
”Bespeja min egen maka och min vän? Nej aldrig! Elisabeth kunde jag fråga, hon skulle ej bedraga mig, det vet jag; men mitt tvifvel skulle såra hennes, som jag är öfvertygad om, skuldfria sinne, och det vill jag ej heller.”
”Fråga henne sjelf,” utbrast den välmenande mannen med en spefull blick, ”det vore rågan på all oklokhet; fråga henne, på det hon då måtte kunna föra dig bakom ljuset, genom sina försäkringar och för framtiden vara försigtigare i sitt uppförande, som i grunden förblir detsamma! Jo det vore bra det! Du känner icke qvinnorna, kära Leonhard; de äro giftiga som ormar och hala som ålar stundom. Tro mig, jag känner dem väl!”