”Du känner dock icke Elisabeth, hon är ej falsk, ej listig, och skall, om jag frågar henne, säga mig sanningen. Men,” tillade han stolt, ”jag vet, att hon ingenting har doldt för mig och derföre vill jag ingenting fråga.”
Misslynt gick vännen bort. ”Han är en narr, ehuru en hederlig karl,” sade han för sig sjelf, och upprepade det samma på brodrens fråga om utgången, hvarefter de båda beslöto att på afstånd bevaka sina slägtingar och om så behöfdes, lemna dem kraftigt bistånd i nöden. Emedlertid satt Leonhard försjunken i bittra tankar. Han betviflade ej ett ögonblick sin makas trohet, och dock sårade det honom djupt, att se hvad han ansåg heligast på jorden, hennes rykte, i fara att lida skeppsbrott bland tadlets, illviljans och afundens farliga blindskär. Ryktet kan dock icke hafva blifvit satt i omlopp utan någon liten ytlig oförsigtighet trodde han, och törstande efter visshet och upplysning, längtande att få varna och råda henne att framdeles vara varsammare, steg han upp och gick till sin maka.
Elisabeth satt med sitt yngsta barn på sina knän, då hennes man inträdde. Med ett vemodigt leende utbredt öfver sitt älskliga ansigte, satt hon och betraktade den lilla, som lekte och jollrade med henne. Stum stod Leonhard och betraktade henne några minuter, då Elisabeth såg upp och deras blickar möttes. Det låg så mycken oskuld och ett djupt drag af lidande i den blick, som hon åter långsamt lät sjunka ned på barnet, att Leonhard kände sig djupt rörd af denna syn, och görande en tyst afbön i sitt hjerta, för det han ett ögonblick kunnat tvifla på henne, kysste han ömt hennes hvita panna och frågade oroligt:
”Hvad felas dig Elisabeth, är du sjuk, min vän?”
”Ja!” svarade hon kort, men ej ovänligt.
Han satte sig bredvid henne, tog hennes hand i sin och talade länge ömt om hvad som rörde barnen och deras framtid och uppfostran m. m., men ej ett ord nämnde han om sitt samtal med hennes kusin; han ville ej såra henne och hennes blick hade förjagat all oro ur hans hjerta. Om han dock i denna stund öppet frågat henne, skulle hon troligen ej tvekat, hon skulle sagt honom allt och förtrott sig i hans beskydd, och så hade allt kunnat bli annorlunda; men i ödets bok stod ej så skrifvet och ingen förmår bekämpa hvad af det blifvit beslutadt.
Emedlertid skred tiden framåt. Några veckor hade åter förgått, se’n det nyss beskrifna samtalet. En afton befann sig Leonhard och Rudolph i ett stort herrsällskap. Deras förhållande var oförändradt vänligt, och ingen skymt till misstroende sågs hos Leonhard, ty det fanns ej i hans hjerta. De hade båda genast vid sin ankomst satt sig ned vid spelborden, ehuru i skilda rum, och voro snart ifrigt inne bland händelser och mollor; ty denna tid var ännu icke den ädla preferencens. Det led allt längre in på natten och Leonhard blef allt ifrigare, ty han spelade gerna och med tur, ehuru han på långt när ej var storspelare. Slutligen steg han upp och gick i rummet nästintill. Der stötte han på de båda bröderna Holmén.
”Hvar är Berg?” frågade den äldre hemlighetsfullt och sagta.
”Är han icke här, så vet jag sannerligen inte af honom,” sade Leonhard.
”Nej, det är länge se’n han lemnade detta rum och detta hus.”