”Nå hvar är han då?” frågade Leonhard likgiltigt.
”Han är hos —” resten hviskades i hans öra.
”Du ljuger!” utbrast Leonhard blek af vrede och afsky.
”Tig då, tala ej så högt, man kan höra oss. Jag ljuger icke, du kan öfvertyga dig sjelf derom genom att gå hem på en enda minut.”
”Du ljuger!” upprepade Leonhard men lemnade dock rummet.
Med hastiga steg flög han, snarare än gick, gatan framåt, och kom snart till sitt hem. Porten stod oläst, dörrarne äfvenså, ty man väntade hans hemkomst. I köket satt en piga och sof vid spiseln, hon skulle vakta huset tills han återkom. Obemärkt gick han förbi henne och kom sagta in i sängkammaren. Dunkel brann nattlampan der, och vid dess sken såg han sin maka, sin Elisabeth lugnt och djupt inslumrad på den stora imperialsängen. Han närmade sig stilla och betraktade henne uppmärksamt. Det ljusa håret var helt och hållet fördt från ansigtet och detta syntes nu vid lampans sken ovanligt blekt och magert, och en djup och stilla sorg, men också ett uttryck af outsäglig godhet och oskuld, framstod der i läsliga drag. Med oändlig kärlek betraktade Leonhard en stund sin maka och det uppsteg en djup ånger i hans bröst öfver att en minut hafva misstrott henne. Långsamt och sagta, men lycksalig, lemnade han åter sitt hem och träffade vid porten deraf de båda bröderne som obemärkte följt honom.
”Du har ljugit!” ropade Leonhard emot varnaren.
”Vi få väl se!” ljöd det lugna svaret.
En billet doux.
”Stundom äfven vaken drömmer jag.”