Geijer.
Några dagar sednare, än ofvan beskrifna händelse, tilldrog sig en annan, som var bestämd att skingra Leonhards villa. En af pigorna hade, under det hon städade rummen, funnit en liten biljett på sängkammargolfvet. Den var för söt på sitt rosenröda papper och för lik den, som aftonen förut blef genom samma person emottagen af borgmästarens betjent, med uttrycklig befallning att lemna den endast till fru Lindmark, som vid dess emottagande visade en alltför stor sinnesrörelse att ej den skulle bemärkas af den sluga flickan, som nu vid den oförmodade åsynen af samma papper, ej kunde motstå frestelsen att erfara hvad det innehöll. Olyckan ville, att hon ej kunde läsa skrifvet och hon tvekade att låta någon annan se detta kostliga fynd, ty hon var sin matmoder mycket tillgifven; men qvinnans arfsynd, nyfikenheten, segrade dock och hon bar brefvet till betjeningen på kontoret för att af dem höra det sig föreläsas. Hennes önskan blef äfven med all beredvillighet uppfylld, men när de få raderna, som biljetten innehöll, voro lästa, sade den äldsta kontoristen — alla hade varit närvarande vid läsningen — som var en äldre, redlig trotjenare och Leonhard mycket tillgifven:
”Det var ej rätt, att du viste denna biljett åt någon, det var ej redligt handladt emot din fru, Marie, som alltid varit så god emot dig, säger du. Dock det är en sak, som ej kan hjelpas numera och kanske var det äfven bäst som skedde; ty nu måste du föra denna biljett till herrn, han måste se den.”
”Ack Herre Gud!” ropade Marie förskräckt, ”det törs jag visst icke, då skulle han säkert ge mig stryk.”
”Du är ett dumhufvud! Hvad behöfver du säga att du med afsigt ger den åt honom? Kan du ej låtsa, som om du tillfälligtvis hittat den? Jag tycker att ni qvinnor så ofta ljugen för roskull, så att det gerna kan ske engång äfven för nöds skull.”
”Men hvad nytta vore det dervid?” frågade flickan ängsligt, ”månne ej herrn blir så ledsen på frun, att han ej vill veta mer af henne?”
”Det är en sak som ej angår oss,” sade bokhållarn strängt, ”och som vi ändå ej behöfva frukta. Dessutom är det vår skyldighet att förtiga hela denna affär, ty den är ej för allas öron.”
Med darrande knän gick Marie in till sin herre. Leonhard satt vid bordet i sitt arbetsrum och skref. Pigan låtsade en stund syssla i rummet, innan hon långsamt trädde till bordet, satte biljetten bredvid sin herre och sade skygt: ”månne detta papper är herrns?”
”Gif hit!” sade Leonhard och grep efter det. Förundrad såg han på stilen. ”Från Rudolph!” sade han halfhögt och genomögnade hastigt biljetten. Under dessa få sekunder, som läsningen varade, kämpade många olika känslor i hans hjerta, och en brinnande rodnad omvexlade hastigt på hans kinder med dödens blekhet. Men då läsningen var slutad sade han dock likgiltigt, ehuru rösten något litet darrade: ”Hvar har du funnit detta papper?”
”På golfvet i sängkammaren,” svarade hon, dristig vorden genom det lugn, han visade.