”Det var bra att jag fick det åter,” sade Leonhard lugnt, och återtog sitt arbete, som om ingenting förefallit. Men då den förvånade tjensteflickan lemnat rummet, lade han bort pennan och återtog biljetten. Den lydde sålunda:
”Elisabeth! Det är en evighet, se’n jag sist träffat dig, dig, som dock är mig kärare än lifvet och allt hvad det eger högst och ljufvast. Jag har ej velat komma, ej velat se dig, trots min brinnande längtan, ty din åsyn är mig mera än solen, än luften jag inandas; och dock har jag under dagar och veckor, långa som evigheter, frivilligt afsagt mig denna salighet, ty jag vill ej att ditt rykte skall lida för min skull, min älskade! Redan hviska menniskorna om vår kärlek, ehuru ej sådan den är; ty deras grofva, sinliga känslor kunna ej fatta en sådan som vår, så ren, så skuldfri midt i synden, af hvilken den tyvärr bär stämpeln. O när, när skall det bli annorlunda? När skola vi fritt få träda fram bland menniskorna och med öppen blick kunna säga: ”se, vi älska hvarandra så varmt, så innerligt, som få göra det!” Jag har ej besökt ditt hem, på det smädelsen ej med sin giftiga tunga måtte nämna ditt älskade namn; men nu, nu kan jag ej längre bekämpa min längtan att se dig, att höra din älskade stämma. Dock ville jag icke träffa honom då, jag ville så gerna vara ensam med dig, ty då drömmer jag alltid att du är min, min egen, såsom jag hoppas du engång, och kanske snart nog, blir. Låt mig vara lycklig, det är så sällan; fördöm mig ej för dessa drömmar, utan skaffa mig underrättelse om, när jag kan få träffa dig, då han är borta. Måtte det ske snart, ty jag förgås af längtan efter en blick, ett ord af dig!
Din Rudolph.”
Långsamt läste och omläste Leonhard dessa ord. Han ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd, han trodde, att en osalig villa fått magt med honom. ”O,” sade han slutligen, då sanningen dock genomträngt honom, ”o att jag, som så älskat dem, skulle så bedragas. Men kanske att det ej är så, kanske de äro oskyldige,” hviskade hoppet i hans hjerta, ”jag vill pröfva dem!”
Han försjönk i djupt eftersinnande, sluteligen spratt han till. ”Det går bra!” sade han tillfredsställd.
”I morgon reser jag till V...” sade Leonhard samma afton till sin maka, ”och återvänder ej på ett par dagar.”
Elisabeth såg upp. ”Hvarför reser du nu?” frågade hon oroligt och en blick af ömhet, den första på länge, bröt fram ur hennes öga. ”Kan du ej vänta tills de banditer blifvit gripne, som nu, enligt allas berättelser, oroa vägarne emellan V.. och här?”
”Var icke orolig,” sade Leonhard leende, ”de skola ej göra mig ondt, ty jag reser med laddade pistoler.”
”Men kan du ej lemna denna resa tills det blir säkrare?”
”Nej, affärer, som jag med det första vill hafva uppgjorda, tvinga mig att resa i morgon.”