Detta sade han fullkomligt lugnt och man talade ej vidare om saken. Följande morgon, då Leonhard tog afsked af sin maka, kunde han med möda dölja sin djupa rörelse. ”Kanske,” tänkte han, ”kanske är detta sista gången som jag vill och kan trycka henne så till mitt hjerta; derföre vill jag medan tider är, ännu njuta salighet.” Och han njöt, njöt deraf i fullt rågadt mått, han tömde sista droppan af sällhetsbägaren, innan han ville föra den fulla malörtskalken till sina läppar. Äfven Elisabeth var rörd. ”Gud låte dig komma lyckligt fram och hem igen!” sade hon vänligt och sorgligt.
Leonhard var rest. Rudolph hade från sitt fönster sett honom resklädd fara förbi, ty med afsigt hade Leonhard valt denna väg. Oroligt väntande gick han nu upp och ned i sitt rum. Då inträdde hans betjent med ett pakett i handen.
”Detta,” sade han räckande det till sin herre, ”blef hemtadt hit nu just af fru Lindmarks piga, som begär en annan bok tillbaka åt sin fru.”
”Säg henne, att jag ej vet hvilken hon vill hafva,” svarade Rudolph kallt, ”men att jag skall komma i afton för att sjelf höra åt hvilka frun ej läst.”
”Ja herre,” sade betjenten med en bugning och lemnade rummet. Utanför dörrn log han hånligt och sade halfhögt: ”Jo, jo, jag känner nog den boken han för åt henne.”
Ensamblefven slet Rudolph häftigt bort omslaget från boken som blef honom lemnad, och då han öppnade den, föll en liten bit papper ut mellan bladen. Han kysste det häftigt och läste följande ord, skrifna i hast och med darrande hand:
”Jag är ensam i afton kl. 7. O Gud förlåt mitt brott! Elisabeth.”
”Jag får då se henne, se henne snart och alldeles ensam!” jublade han och gick i glädjen upp och genom alla rummen.
Skymningen inbröt. Stunden närmade sig allt mera och med hvarje minut växte Rudolphs längtan; men han kufvade den för att uppfylla Elisabeths önskan att ej komma före kl. 7. Han försökte läsa för att fördrifva den odrägliga tiden, som för en väntande vandrar fram med snäckans gång, men det ville ej gå; se’n tog han flöjten och blåste en stund, men aldrig hade hans toner förefallit honom så liflösa som nu; förtretad kastade han bort instrumentet och steg upp. ”Nej, det går ej,” sade han helt högt,” och Elisabeth, den engeln, får säga hvad hon vill, men jag kan ej längre vänta.” Med dessa ord tog han en bok från bordet, han såg ej hvilken, svepte kappan kring sig och gick så med lätta steg och gladt hjerta, fram till bedragne vännens boning. Han blef ej varse den långa, spejande figuren, som på afstånd följde honom fram till Lindmarks port, kunde ej ana det öde, som innan aftonen väntade honom. Då han inträdt genom porten till det hus, derifrån han jagat friden, återvände hans obemärkte följeslagare med snabba steg, samma väg han kommit, och gick in i ett hus vid en gata, ej långt från Lindmarks. Detta hus tillhörde den äldre Holmén.
”Nå,” ropade denne emot den inträdande brodren, ”hvad nytt?”