”Intet,” svarade den tillfrågade kort, ”annat än att Berg vid denna tid sitter hos Elisabeth. Hvad tycker du om denna nyhet, Erik?”
”Den slynan! Men huru vet du det, Johan?”
”Jag såg honom just nu, med egna ögon, då han smög in från porten hos Lindmarks.”
”Och Leonhard är borta! Är det ej skam att hon så alldeles glömmt all ära och tro, som hon svurit sin man, och dertill en man så god, ja för god åt en sådan varelse? Men vi skola hämnas honom och det i denna afton till!”
”Ja det skola vi!” inföll den yngre och räckte brodren handen.
Nu blef det aftaladt, huru de skulle verkställa sin hämndplan; men som vi tids nog få erfara den, så gå vi tillbaka till Rudolph.
Obemärkt gick han genom de mörka rummen och kom slutligen till Elisabeths kabinett. Här brann lampan klar, och vid dess sken såg han den älskade hvilande hufvudet emot soffans kuddar, på hvilken hon half låg. Vid hans inträde steg hon hastigt opp och gick honom några steg närmare.
”Välkommen!” sade hon med melodisk stämma och räckte honom handen.
Rudolph tog den och betraktade henne förvånad. Hon var svartklädd och mycket blek, och i hennes förgråtna ögon glimmade tårar; men hon var vacker, mycket vacker ändå, och de milda dragen buro en stämpel af oändlig ödmjukhet, men tillika af en kärleksfull styrka. Man begriper kanske ej detta ord, men styrkan, såväl som svagheten, kan vara kärleksfull; detta är den enda förklaring vi kunna afgifva.
”Vi äro ensamna,” sade Elisabeth sagta, efter en lång paus, ”jag har skickat bort barnen.”