”Tack, du älskade!” utbrast Rudolph, som nu återfick lif och känsla vid ljudet af den kära rösten. ”Huru skall jag kunna tacka dig tillfyllest för allt, allt?” Och han slöt henne kärleksfullt i sina armar; men Elisabeth drog sig hastigt undan och sade, i det en svag rodnad färgade hennes bleka kinder:
”Vi skola icke glömma, hvilka och hvar vi äro.”
”Glömma!” upprepade Rudolph och hans blick mörknade. ”Tror du jag någonsin kunde glömma hvad jag är dig och min varma kärlek skyldig? Tror du jag skulle vilja förolämpa dig, dig som är mig så helig? O! huru kan du så misskänna mig?”
”Förlåt, förlåt!” bad hon svagt och sjönk full af tillit till hans bröst.
Han tryckte henne ömt till sitt hjerta och satte sig sedan på en pall vid hennes fötter. Der, med hufvudet hvilande mot hennes knän och hennes händer slutna i sina, såg han med oändlig kärlek upp till henne och hans läppar talade kärlekens hänförande språk. Hela hans väsen var så ljuft, så innerligt, så vekt, så olikt den stolta, högdragna, hårda mannen, att ingen som sett honom så, skulle kännt igen honom. Berusad, förbländad lyssnade Elisabeth till de ord, som melodiska och lockande, lik flöjtens toner, gingo öfver hans läppar och söfde hennes hjerta och samvete till ro. Hon glömde allt, glömde hvem hon och hvem han var, glömde sin pligt, sina sorger och qval, glömde hela jorden, för hans åsyn, för de varma, eldiga blickar, hvarmed han såg henne djupt i ögat. De vaggade sig i ett saligt rus, under hvilket de glömde tiden och timmarne, huru de skredo i hastig fart framåt. Rudolph låg nu knäböjd vid Elisabeths fötter och hennes hufvud hade sjunkit på hans axel. Så slutna i hvarandras armar och med en brinnande afskedskyss på de ungdomligt friska läpparne, hvilade de stumma ett par minuter. Då öppnades dörrn hastigt, men sagta, och Leonhard stod på tröskeln. En mörk eld flammade i hans ögon, vid den syn som mötte honom, och han tryckte hårdt de sammanknäppta händerna emot sitt nästan bristande hjerta.
”Det är då sannt,” sade han sagta och med graflik röst, så hemsk och förändrad lät den, ”det är då sannt, hvad jag ej velat tro, jag är då gäckad och bedragen af dem jag mest älskat.”
Efter ett par ögonblick trädde han dock lugnt och stilla fram i rummet. ”Gå!” sade han långsamt, men bestämdt till Rudolph, som vid hans åsyn rest sig opp och nu blek, men med hårdt sammanbitna tänder och hotande blick, stod med korsslagna armar framför soffan, på hvilken Elisabeth sjunkit sanslös vid sin makes inträde. ”Gå, jag vill vara ensam med min hustru.”
”Jag går ej!” sade Rudolph trottsigt, och stod qvar utan att röra sig.
”Gå dock,” sade Leonhard till det yttre lugnt, ”jag egde rätt att befalla, men för det förhållande, som en gång varit mellan oss, så ber jag ännu engång: gå!”
”Jag går ej! Jag blir qvar för att beskydda henne!”