”I sin makes hus behöfver hon intet skydd utom hans,” sade Leonhard och en lätt rodnad färgade hans höga panna.
Stumma stodo de ett par minuter och sågo dystert och väntande på hvarandra. Ingendera ville vika för den andre. Då tog Leonhard några steg närmare sin maka och sade med en röst, som skulle vara lugn, ehuru den grufligaste sinnesrörelse skälfde i den: ”Då är det väl jag som skall vika, och jag gör det!” Med dessa ord tog han sin ännu sanslösa maka på sina armar och bar henne långsamt mot dörrn till ett närgränsande rum. Men knappt hade han rört vid låset, innan en tung hand hindrande lade sig öfver hans, och Rudolph stod vid hans sida.
Leonhard stannade. Hans blick var eld, hans andedrägt tung och flämtande, men ännu stod han stilla. ”Menniska,” sade han omsider med en ton och blick, för hvilken den andre studsade och drog sig undan, så hemsk och hotande var den, ”låt mig gå, och mana ej i evighet fram djefvulen i mig!”
Obehindrad fick han nu aflägsna sig med sin börda och Rudolph hörde i nästa rum, huru regeln drogs för dörrn. Sedan han några minuter stått stilla, slog han den knutna handen för pannan och störtade bort. Imellertid lade Leonhard, darrande af sinnesrörelse, sin ännu sanslösa maka på en soffa och började att gnida hennes händer och tinningar, för att sålunda återväcka henne till lifs. Han ville ej tillkalla någon, på det att man ej skulle finna så alldeles stor orsak till undran. Midt under dessa hans bemödanden med Elisabeth, nåddes hans öron af besynnerliga ljud. Det föreföll som om tätt under fönstret till samma rum, der han var, några raska karlar brottats, och stundom hördes några qväfda rop; men om det var nödrop kunde Leonhard ej fatta. Bestört sprang han till fönstret och såg då klart, belyst af månans strålar en karl lik Rudolph just i detta ögonblick störtas omkull af tvenne stora, grotta, oformliga qvinnogestalter, synbarligen endast förklädda, såg en af dem springa upp på den slagnes bröst der hon ett par gångor hoppade upp och ned, och såg de häftiga, ehuru ej af ett nödrop åtföljda, sprittningarna af honom, som blef trampad lik en mask. Mera såg han ej. Han störtade ut.
”Hjelp, rädda!” skrek han med en röst som domsbasunen, ”här är mord å färde.”
Vid detta rop lemnade de båda furierna sitt offer och rusade bort, och snart infunno sig andra personer, som kommo till stället dels af nyfikenhet, dels af medlidande. Rudolph, som emedlertid förlorat sansningen blef med största omsorg buren hem till sig. En läkare eftersändes i största hast och då han såg den liflösa, blodiga gestalten, skakade han allvarsamt hufvudet och sade betydelsefullt:
”Han är illa slagen, bröstbenet är bräckt och krossadt.”
Leonhard återvände till sin maka och lyckades snart att återväcka henne till sans. Hvad som sedan tilldrog sig mellan dem, vet endast Han, för hvilken allting är uppenbaradt; men att en fullständig bekännelse och försoning egt rum, kunde man dock läsa i Elisabeths förgråtna ögon, och i det milda, sorgliga och undergifna draget i Leonhards ädla, nu mer än någonsin vackra anlete, då de, efter att i tvenne dygn hafva varit instängda ensamna i sina rum, åter trädde ut ibland menniskor.
Mötet.
”O kärlek jords och himmels under,