Du salighetens andedrägt!”
Tegnér.
”O jag vill, jag skall besöka honom!” sade Elisabeth en dag till sig sjelf, i det hon mot sitt hjerta gömde en liten biljett, der det med darrande hand stod skrifvet:
”Min älskade! Har du alldeles glömmt din arme Rudolph? O han dör af längtan efter dig, och du lemnar honom så utan tröst och hugsvalelse, midt under hans grymma plågor. Kom, o kom till mig, om blott på ett ögonblick, att jag får se och höra att du ännu älskar mig.”
”Jag måste besöka honom, kosta hvad det vill!” upprepade Elisabeth bestämdt. ”Det är min pligt, ty det är ju för mig han lider. O du grymma Leonhard, hvarföre skulle du hämnas så hårdt?”
Elisabeth trodde som alla, andra i ... att det var Leonhard som låtit så handgripligt tukta Rudolph för hans förräderi emot vänskapen. Imellertid kunde ingen vara mera oskyldig dertill än han, det visste de båda bröderna Holmén alltför väl, ehuru de visligen tego.
Mot aftonen denna dag, kastade hon en lätt schal öfver hufvud och axlar och gick så hastigt, men försigtigt utför gatan och bort till det hus, Rudolph bebodde. Obemärkt, som hon trodde, lyckades hon att lemna sitt hem och kom snart fram dit hon ämnat sig utan att möta någon lefvande varelse. Tyst och sagta smög hon uppför de mörka trapporna och in i tamburen. Hon kände väl rummen i detta hus, men i hans hade hon aldrig varit. Sagta, med svigtande knän och klappande hjerta, trefvade hon sig fram i mörkret och stod slutligen vid en halföppen dörr, derifrån ett svagt ljussken utgick. Den medikamentslukt, som derifrån trängde sig emot henne, öfvertygade Elisabeth, att det var sjukrummet; men hon vågade ej inträda, ty hon visste ej om han var ensam, oaktadt den djupa stillheten derinne. Med återhållen andedrägt lyssnade Elisabeth, då en djup suck, som af hopplös längtan, nådde hennes öra och följande ord, uttalade med en sorglig, klagande och svag stämma:
”Hon kommer ej! Hon bryr sig ej om mina qval, mina lidanden, hon har glömmt, har öfvergifvit mig, mig som så älskar, så tillber henne! O Elisabeth! Visste du huru jag lidit, och huru ändå midt i plågan jag funnit tröst och styrka i hoppet på din kärlek, så skulle du ej så grymt hafva öfvergifvit mig. Nu först, se’n jag ser, att du ej mera älskar mig, nu först äro mina plågor lika helvetets qval. O hur det bränner och svider i mitt hjerta, i mitt arma krossade bröst. Gud, gud låt mig dö!”
”Nej lef,” hviskade det sagta, och ett par lena läppar vidrörde lätt hans brännande panna, ”lef för henne, som älskar dig högre nu än förr!”
”Elisabeth,” utbrast den sjuke gladt och slöt den älskade i sina svaga armar, ”du är då här! Du älskar mig då ännu! Huru lycklig är jag ej, hvad är allt mitt lidande emot denna sällhet!”