Elisabeth satte sig på sängkanten med hans båda afmagrade händer slutna i sina. Med djup sorg betraktade hon honom. Hans manligt vackra ansigte var blekt, nästan askfärgadt, kinderna infallna, ur de djupt liggande ögonen strålade en underlig eld och kring den hårdt sammanpressade munnen lekte ett leende fullt af en underbar blandning af trots och ödmjuk undergifvenhet, nu förenad med en tacksam glädje. Imellertid tycktes han lida mycket, andedrägten gick tung och väsande öfver de bleka läpparne, bröstet häfde sig långsamt, men högt, och stundom skakades hela hans väsen af en våldsam hosta. Elisabeth såg den förändring den kraftiga gestalten undergått och hennes ögon fylldes af tårar. Rudolph varseblef dessa tårar och kysste dem bort, med ett ömmt, men smärtfullt leende.
”Gråt icke!” bad han. Väl är jag blott en skugga af hvad jag varit, och återfår troligen aldrig mera min fordna styrka och helsa; men hvad gör det, blott du älskar mig; din kärlek gör mig så rik, sjelfva plågan förljufvas af den, och jag glömmer allt. Du älskar mig ju lika som förr?”
”Högre!” snyftade Elisabeth. ”Men hvad det är hårdt att du skall lida för min skull! Obarmhertige Leonhard, kunde ej en mindre hämnd tillfredsställa dig!”
”Säg icke så!” sade Rudolph och en svag rodnad färgade, vid tanken på Leonhard, hans bleka anlete. ”Anklaga icke honom! Jag var honom skyldig lifvet, ty han frälsade det engång, han återtog sin fordran och i högre mått ändå, ty han beröfvade mig helsan, utan hvilken lifvet ej eger värde. Nu är jag honom intet skyldig och kan utan förebråelse älska dig, du hulda engel, som han också rövat ifrån mig; ty Gud har skapat oss för hvarandra, det säger oss ju hvarje tanke, hvarje känsla i vår själ.”
”Ack ja! Jag älskar dig, dig och ingen annan på jorden!” sade Elisabeth varmt och hon trodde så sjelf i detta ögonblick af sinnesrörelse.
Länge sutto de så, samtalande om hvad som var deras hjerta kärast. Slutligen uppsteg Elisabeth och beredde sig att gå.
”Skall du lemna mig re’n?” frågade den sjuke sorgligt.
”Jag måste, jag kan ej dröja längre.”
”Huru lång blir ej natten för den ensam lidande! O, att du ej behöfde lemna mig!”
”Jag lemnar dig ej,” sade Elisabeth ömmt, ”mitt hjerta, min själ är hos dig; det är blott kroppen som jag för till dem.”