”Så gå då, jag skall lefva af ditt minne och i hoppet att se dig åter. Du kommer ju hvarje afton till din arme Rudolph?”
”Jag kommer,” sade hon och försvann samma väg hon kommit.
Snart befann sig Elisabeth åter nere på gatan lika obemärkt som hon kommit, men knappt hade hon gått några steg framåt, innan hon tyckte sig i det allt mera tilltagande mörkret se en skugga, som troget följde henne helt nära. Med klappande hjerta och en hemsk känsla såg Elisabeth detta och fördubblade sina steg, men skuggan följde efter, tills den hastigt helt nära hemmet vek förbi henne och försvann. Elisabeth andades lugnare. ”Gud ske lof,” tänkte hon, ”det var då ingen spion, utan en oskyldig menniska.” Hon kom hem. I deras vanliga samlingsrum satt Leonhard, omgifven af alla barnen, för hvilka han berättade roliga och lärorika historier. Ett moln af smärta och vemod sväfvade dervid öfver hans vackra panna, och med illa dold likgiltighet fortsatte han den nyss började berättelsen, som dock gjorde stort nöje och emottogs med högt jubel af hans små kära åhörare. Barnens glädje gjorde ett djupt och sårande intryck på Elisabeths hjerta, som förebrådde henne den likgiltighet, hon på en tid visat dessa sin själs älsklingar. Stum gick hon förbi den glada kretsen, och in i sitt kabinett. Leonhards blick följde henne sorgsen, och då hon var borta tänkte han: ”Hon hade rätt då hon sade honom, att endast hennes kropp är hos oss; ty själen, den är död för allt hvad hon fordom älskat.” Han försjönk derefter i så djupa och bittra tankar, att hela berättelsen blef afbruten och först barnens gälla rop: ”mera, söta pappa, mera! Huru gick det se’n?” förmådde väcka honom åter till känsla af det närvarande, och lät honom äfven känna att det var omöjligt att nu fortsätta historien.
”I morgon skall jag berätta mera för er,” sade han vänligt men allvarsamt, ”i dag kan jag det ej. Dessutom är det långt lidet på qvällen, det är bäst, att I gån till Maja, hon hjelper er till sängs.”
Dermed kysste fadren ömmt deras hvita pannor, tyst i sitt hjerta välsignande dessa sina älsklingar. Barnen gingo till hvila, men kunde ej på länge somna för oron och gissningarne om utgången på den afbrutna berättelsen.
Dödsbädden.
”Lik äolsharpans stilla sammanklang,
När strängen sprang,
Och vinden blott försvunna tonen saknar:
Så blifve ock från kylans rymd min gång;