Så klinge sång
Vid blommans bädd då hon i Eden vaknar.”
Atterbom.
Många veckor förgingo. Hösten var åter inne med sin mörka, mulna himmel, sina rytande stormar, sin tunga, melankoliska luft. Rudolph var allt sjuk; han hade i några månader redan varit fängslad vid plågobädden och läkarne gåfvo ömsom hopp, ömsom misströstade de om hans vederfående. Elisabeth smög hvarje qväll till det läger, der han hvilade så lugnt och utan klagan, ehuru synbarligen marterad af de rysligaste plågor, dem hennes blotta åsyn dock tycktes mildra. Med allt större innerlighet fästade hon sig vid den af sjukdomen så vek blifne mannen, hon trodde sig älska honom högre för hvarje dag, denna tro var villan af en ren och mild själ, af en sann qvinnosjäl; ty det hör till kännetecknet af en verklig sådan att, när den ser en varelse lida för sig, med innerlig tacksamhet älska den lidande ännu högre. Mot sin make deremot blef hon med hvarje dag allt kallare och mera sluten, det låg en tyst förebråelse i hvarje blick och rörelse, som djupt sårade den redlige mannen; men han var för stolt att med ett ord rättfärdiga sig för en gerning, till hvilken han var alldeles oskyldig.
Under dessa, månader hade Virginia med hvarje dag allt mera nalkats sin upplösning; synnerligast efter Rudolphs missöde, som snart med tillbörliga tillägg kringspriddes i det goda ...s aftonkretsar och äfven nådde Virginias öra. Hon bleknade djupare och darrade, när modren förundrad omtalade denna nyhet, som kort förut blifvit henne meddelad af någon, väl underrättad kaffesyster. Från denna stund bemärkte modren en viss onämnbar oro hos sin sjuka dotter, som för hvarje dag blef allt mera blek, allt svagare och mera lutad; det var den späda, af lifvets frost angripna blomman, som långsamt böjde sig mot sin graf. Med fruktan såg modren den förvandling, hennes älskling undergått, men hoppades dock, att hon småningom skulle återvända till lif och helsa. Väl besvarade läkaren hennes fråga derom med en tviflande skakning på hufvudet, men hon trodde ändå; ty när vill modershjertat försaka hoppet att behålla sina älsklingar? ”Det är någon djup sorg, som tär henne,” sade doktorn alltid; men modren bestred det, ty hennes Virginia hade aldrig doldt något för sin mor. ”Men huru förklara, den ständiga och så ytterst skadliga oro, i hvilken hon sväfvar?” frågade läkaren tviflande. Modren förklarade den härflyta af hennes sjukdom, men den erfarne läkaren runkade blott hufvudet deråt, ehuru han teg. Emedlertid var och förblef Virginia mycket orolig, ofta öfverraskade modren henne med tårar, glimmande i de matta insjunkna ögonen, men då hon ömmt efterforskade orsaken, skämtade dottren alltid bort frågan.
Dock en dag, då modren ifrigare frågade henne derom, svarade hon med ett sorgligt leende: ”Det är tungt för det unga hjertat att bereda sig till skiljsmessan från allt hvad det eger kärast på jorden.”
”Tala icke så!” utbrast modren förskräckt och fattade bedjande sitt barns händer mellan sina, ”du går ju ej bort från mig?”
”Men om jag blefve kallad?” frågade dottren med en blick af outsäglig kärlek på den gråtande modren.
”O! Han som gaf mig dig, Han kan ej vilja pröfva så hårdt sitt svaga barn! Tag mig, o Herre, men skona hennes unga lif!”
”Icke så!” sade dottren mildt, ”mitt lif eger värde endast för dig, då ditt deremot är kärt för så många. O, min mor, önska ej att dö! Lef för min far, mina syskon. Många band fästa dig vid lifvet ännu, mig fästar intet!” tillade hon för sig sjelf.