”Men nog kan du ännu bli frisk,” sade modren ifrigt; hon hade ej hört dottrens sista ord. ”Berg, som blef så illa skadad och som så länge sväfvat mellan lif och död, skall ju vara på bättringen redan, hörde jag i dag.”
”Är han det?” och en svag och flygtig rodnad färgade dottrens affallna ansigte.
När modren lemnat henne sjönk Virginia sagta ned på knä. ”O Rudolph!” suckade hon med tårfyllda ögon och de magra små händerna hopknäppta öfver det lidande bröstet, ”Rudolph, du blir då qvar på jorden! Jag endast skall dö, dö så ung, så full af lif ännu. Hvad gör dock det? Hvad värde eger lifvet utan kärlek? Likväl är jag mycket älskad, visst framkallar min bortgång mången tår, det tror jag, och visst blir jag saknad, men ej af honom, honom som jag dock älskar högst på jorden. Hvad gör det då om jag går? De sakna mig en liten tid, men glömma dock sluteligen den under torfven slumrande, trötta vandrarinnan. Jag trodde, jag hoppades nästan, att han skulle följa mig efter till den sista, tysta hvilostaden, det var mig så ljuft att tänka, det jag skulle få återse och vara honom till mötes der uppe i den ljusa himlasalen; men han kommer ej. Dock det är godt att han stannar, att ej hennes hjerta också må krossas; det kan vara nog med ett. Engång komma de dock båda; då skall deras Virginia möta dem och i oändlig, förklarad kärlek räcka dem handen. Rudolph, då får du känna det hjerta, du försmådde på jorden, då skall allt, som nu är dunkelt, bli uppenbart och förklaradt för våra helgade blickar. O, det gör hjertat så godt att tänka på denna saliga tid, det förtar all bitterhet, som döden eljest eger också för mig, fast jag är så trött, så matt. Jag känner, att den ej är långt borta, denna tid, då jag slipper dessa grymma plågor, som nu martera mig, och det mera derföre, att jag döljer dem, på det ej deras åsyn måtte bedröfva min arma mor. Ack moder, moder, snart lemnar Virginia dig; men om du älskar din dotter, så gläd dig, ty hon går före dig att bedja för alla dem, som äro henne kära; gläd dig, att hon så ung slipper jordlifvets sorger och mödor och det innan förderfvet förstört all god säd i hennes själ!” Derefter fick Virginia mera ro, men hennes kroppskrafter aftogo med hvarje dag. Elisabeth besökte henne ofta, men det var ej mera samma hjertliga förhållande emellan kusinerna som fordom, någonting kallt och fremmande hade trängt sig emellan dem. Virginia såg med djup grämelse detta, hon kände och erkände, att det var hennes fel, och denna hjertats svaghet förbittrade hennes sinne, men hon beslöt att bekämpa den. En dag, redan sednare på hösten, satt barndomsvännen åter vid hennes säng. Virginia var svagare, men äfven mildare och vänligare än någonsin. Sedan de länge samtalat i alldagliga ämnen, steg Elisabeth upp och beredde sig att gå, men Virginia bad henne stanna ännu ett ögonblick.
”Jag känner mig i dag så lugn, så fri från plågor,” sade hon med ett svagt leende; ”jag ser att det lider till slutet. Befriarn nalkas och jag tackar Gud, att han kommer utan plågor, att min sista stund blir ljus och stilla. Men innan jag går bort, vill jag be dig förlåta mig all den ovänlighet och köld, jag på dessa sista tider visat dig! Detta mörker i hjertat, som vållat mitt uppförande, är skingradt, jag minnes ej mera af hela vårt lif annat, än den vänskap som från barnaåren så innerligt förenat oss. Måtte äfven du hafva förlorat minnet af allt annat, på det du må kunna förlåta mig!”
”Hvad har jag att förlåta dig?” sade Elisabeth djupt rörd, ”kanske att mitt eget uppförande gjort, att du under dina plågor ej varit lika vänlig som alltid emot mig. Om så är, så bör jag bedja dig om förlåtelse, icke du mig! Menniskan, och isynnerhet jag, är så svag,” tillade hon ödmjukt, ”man kan så lätt fela utan att sjelf ens veta det; men om jag felat mot dig, så har det skedt utan uppsåt, och du bär ju ej derföre något agg till mig?”
”Ack Elisabeth, huru skulle jag kunna det? På grafvens brädd glömmer man alla små oförrätter, all verldens litenhet, all vrånghet, allt hat; lifvet blir då så högt, så förklaradt, så att alla dess dimmor sjunka och förskingras, endast kärleken står qvar, öfverskylande och försonande allt.”
”Du talar så sorgligt Virginia, så underligt, som om du skulle tänka dö. Du är dock i dag bättre än på länge, och blir väl snart alldeles frisk.”
”Har du sett, huru elden flammar opp, innan den slocknar?” sade Virginia skakande hufvudet. ”Så är det ock med mig. Jag är lik en lampa, hvars veke är nära utbrunnen, men som lyser klarast, just då den slocknar för alltid.”
”O nej, nej, du får icke dö!” utbrast Elisabeth ångestfullt.
”Frukta icke Elisabeth! Döden är icke så ryslig, som den synes, då vi äro lyckliga; men när plågan nedtrycker vår kropp och själ, då blir den oss ljuf. Också för mig blir den ljuf, ty jag har lidit mycket och är så trött, derföre lef väl Elisabeth; din kära åsyn förtar mina krafter och jag ville dock ega några qvar tills Förbarmaren kommer. Vi skiljas för en liten tid, men snart se vi hvarandra åter! Gud välsigne dig, de dina och alla dem, du älskar, till dess!”